Jag sätter mig ned framför eleven. Ser in i elevens ögon. Ler och frågar om arbetet eleven gör. Nyfiken. Jag frågar om eleven vill läsa högt för mig. Det gör eleven. Eleven läser sitt arbete högt för mig. Jag lyssnar. Jag låter ingenting komma mellan mig och elevens arbete. Närvaron övar jag mig i. Då eleven får berätta eller läsa upp sitt arbete så hör eleven det eleven skrivit. Jag säger att jag är glad att jag fick lyssna. Jag frågar eleven om elevens tankar om arbetet, hur eleven tänker sig fortsättningen och så säger jag något om att ”det där med att vinna i fotboll måste vara en känsla, hur känns det inom en?” Eleven får en fråga och börjar berätta om den känslan.
– Kanske du kan skriva något om den där känslan, säger jag.
Eleven skriver vidare. Jag lyssnar till nästa elev. Det tar inte lång tid att göra detta. Jag har tagit tid då det är frågor om tiden som alltid är den första som ställs. – Hur hinner du? Ett textsamtal där eleven läser upp det eleven skrivit tar knappt 90 sekunder. Att gensvara och ställa nyfikna frågor till elevens arbete och föra samtal med eleven tar inte lång tid alls. Men tiden som ges är innehållsrik och värdefull. Den ger elevens arbete det ljus som eleven behöver. Ett ljus som stannar kvar och gör det möjligt för eleven att arbeta vidare.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
