Vårt behov av att kontrollfråga – vad händer om vi låter eleverna fråga oss

Det är egentligen märkligt att vi lärare ställer frågor till våra elever. Vi frågar dem om de förstår (som om det vore enkelt att i en otrygg klassrumsmiljö säga – fattar noll och ingenting), vi frågar dem om små detaljer (för att kolla att de verkligen lyssnar n-o-g-g-r-a-n-t och så får någon svara på frågan vilket färg hade flickan på tröjan), vi frågar dem om vill läsa (när frågan inte är en fråga utan en uppmaning). Vi frågar och frågar. Eleverna frågar i sin tur mest om form (Hur ska man skriva? och hur många måste man göra?).

Jag vill att eleverna frågar. De ställer frågor som bottnar i hur de förstår (som lärare får jag grubbla på hur eleverna förstår utifrån det konkreta faktum att de ställer frågor och inte vice versa). Min erfarenhet är att eleverna frågar mycket och att deras frågor också hör samman med att de har en föreställning, en tanke, en åsikt om det jag undervisar om. Min erfarenhet är också att frågorna som eleverna ställer är elevnära och angelägna för deras vilja att förstå. Dessutom är frågorna inte bara ställa för att förstå utan för att diskutera och fundera.

Vi kan ju tänka hur vi själva är. Om rektor i lärarrummet ställer oss frågor om exempelvis Skollagen (vilken sida hittar ni den här lagen?) så skulle vi alla tycka det kändes obehagligt och vi skulle bli rädda för nästa rektorsmöte. Men om rektor lyssnar till frågorna som ställs av lärare (där skolan har en medveten pedagogisk hållning så att vi inte fastnar i frågor som vi ställt oss alldeles för länge utan att få svar att de egentligen inte är frågor utan mer gnäll: Hur ska vi göra med kepsarna? , ja som eleverna också gör – När är det rast?) Frågor som tar musten ur oss alla.

Jag undervisar och låter eleverna fråga. De får fråga om vad de vill. De får också berätta om det jag undervisar. De får min undervisnings innehåll och de får diskutera den. Frågorna mina elever har ställt mig har varit större, kreativare, viktigare än den frågearsenal jag tidigare bombaderat dem med. Den synvändan gav eleverna inflytande över undervisningens innehåll. Den gav också mig vägar att undervisa om.

Det är också en pedagogisk utmaning att besvara elevernas frågor om ”får jag…?” med ett pedagogiskt ja. Inte ett organisatoriskt nej. Ovanstående bild uppkom ur en fråga från eleven: Får jag undersöka Kuala Lumpur i kartboken? Om jag svarar nej då är jag inte riktigt pedagogisk, om jag svarar ja har jag rubbat min egen planering. Om jag svarar ja och känner mig otrygg med att börja våga låta eleverna lära där de är intresserade så kan jag alltid slå upp läroplanen och blicka ned i innehållet för svenska och geografi. Då blir jag trygg.

För att bygga upp en trygg frågekultur måste läraren beakta varje fråga och elevtanke med respekt. Alla frågor är uppkomna på grund av undervisningen. Det måste läraren veta och att förståelsen i en fråga måste tas i värdegrunden.

This entry was posted in Ansvaret, Frågekonsten, Klassrummet, Kommunikationen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>