I helgen hade Nationalmuseum en inbjudan att se endast några få konstverk men att se på dem under en längre tid. Fenomenet kallas slowart och handlar inte om att konsten är långsam utan om att få betraktaren att stanna upp och se in i verket längre. På egen hand har jag prövat att se på saker under en längre och mer sammanhängande tid. Det är en spännande upplevelse och den påverkar mig positivt. Varför vet jag inte. Kanske är det för att tiden inte rusar och känslan av att jag ska hinna med något försvinner. Jag ska inte hinna. Jag ska närvara. Jag behöver inte springa. Jag ges möjlighet att stanna upp. Hartmut Rosa ord om accelerationen och vad vi kan göra åt den blir därmed en möjlighet.
Tidningen New York Times har också en sådan aktivitet, eller närvaro, på sin sida. Där uppmanas läsarna att se in i ett enda verk i minst tio minuter. Det handlar om att i en slags långsamhet som möjliggör för betraktaren att bli närvarande och därmed mer levande.
Jag tycker om detta. En sådan aktivitet bör och ska erbjudas barn och unga. De omges av bilder, fotografier. Både rörliga och stilla sådana. I barnböckerna finns illustrationerna, de som små barn studerar om de ges tid och som de frågar och funderar kring. När texterna är korta, kanske tvåradiga skyndar den vuxne läsaren för snabbt till nästa sida och nästa uppslag. Här kan vi vuxna läsare verkligen pröva att stanna upp och se in i den berättelse och det som gestaltas i illustrationerna. Vi kan tillsammans med barnen stanna upp i boken och bläddrandet. Barnens upptäckter får då utrymme.
Som barn gick jag ofta på konstutställningar och konstmuseum. Mamma och jag såg så olika saker. Jag såg detaljer och hon såg något större. Det blev samtal av våra upptäckter. Också skolan bidrog. En gång åkte klassen i årskurs fyra eller fem in till Moderna Museet för att titta på ett av Salvador Dalis verk . Vi fick sitta länge och titta. Trots att det var många år sedan kom detta konstverk att präntas in i mig. Verket fick mig att lära mig att frågor inte alltid gick att besvara och att det kunde vara så. Det gjorde inte verket mindre, tvärtom, det förblev en gåta. Verket heter Wilhelm Tells gåta – och en gåta har verket förblivit. Jag kan idag tacka min bildlärare för upplevelsen samt Moderna Museet som lät oss sitta där och se in i det som gjorde vår värld obegriplig.
När jag skriver detta tänker jag på våra bildkonstnärer, våra illustratörer och våra bildmakare som flerstämmigt ger oss möjlighet till närvaro och gemensamma upptäckter. Det viktiga är att vi vuxna förstår att stanna upp och närvara. Att vi lägger band på vår känsla av att hinna och se vad som händer när vi ser på något tillsammans.
Längst upp ser du en illustration ur boken Se upp för krokodilen (2016) av Lisa Moroni och Eva Eriksson. Den såg jag länge på tillsammans med några femåringar. Jag lånade ut min koncentration och stannade länge vid illustrationen. Vad såg jag? Vad kände jag?
Jag insåg att jag inte tyckte om platser som denna trots att de hörde till min vardag. Allt detta köpande och köpcentrum, denna anonymitet trots folkvimlet. Plötsligt ställde en liten pojke frågan:
– Varför är alla som går in i affären glada och de som kommer ut ledsna?
Frågan fick oss att titta och upptäcka. Så vad ser du när du studerar illustrationen under en längre tid. Pröva att titta oavbrutet i tio minuter?
Vänligen
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
