Mitt tacktal för mottagandet av Open Minds demokratipris 2019

Kära kollegor, lärare, Frienet-vänner
Tack kära jury för det fina priset i demokratins namn. Open minds. Ett öppet sinne.

Jag kan dessvärre inte närvara men närvarar med mina ord. Någon av er läser upp mina ord. Så fungerar gemenskapen. Vi hjälper varandra. En tänkare från förr kan bäras vidare i handling idag. Det finns därmed ingen frånvaro.

Celestin Freinet hade en nedsatt lungfunktion och den tvingade honom att spara på sig. Jag har också en nedsatt lungfunktion. Det har gjort mig långsam ibland, och som barn blev jag en som tittade ut mot den närmsta världen, undrade över människorna, hur de gjorde och vad de gjorde, hur de såg ut när de tänkte och vad de sa när de berättade.

Jag lärde mig att delta utan att säga något, inte avbryta eller lägga mig i för snabbt. Att ha en nedsatt funktion kan innebära att andra funktioner utvecklas. Som att vara närvarande, lyhörd och nyfiken. Trots det är det också en övning. Tillsammans med eleverna handlar det om att tygla sin iver och sin brådska. Att värna ett slags nu och inte springa ifrån möjligheten att vara i den.

I denna moderna tid skyndar vi. Stress gör oss upptagna. Barn behöver inte vuxnas stress. De behöver inte upptagna vuxna. Barn behöver vuxna som inte svarar omedelbart på deras kluriga frågor utan bejakar frågorna och säger att det där var en spännande fråga – den fick också mig att tänka – nu får vi tänka tillsammans. Barn behöver kontakten och vi behöver kontakten. Inte mellan ojämlika utan genom genuina frågor som gör att vi får tänka, lösa och lära tillsammans.

Barn frågar för att de kan tänka men också för de vill ha kontakt. Jag har ägnat mig åt att skriva ner elevernas frågor och funnit dem så intressanta att jag infört dem i undervisningen.

Frågor som:

  • om man står på månen ser man upp eller ner på jorden då?
  •  ingår vattnet i vattenkranen i vattnets kretslopp?
  • Varför finns det så många olika omslag till samma

    berättelse?

  • Hur spiller man tid?

Frågor som gör att vi måste röra på oss. Undersöka. Grubbla. Fråga vidare.

Skolan ska inte korvstoppa så att frågan dränks i för stora svar och leder till att frågan dör. Vi ska näras med tillräckliga svar så att frågan får leva vidare. Frågan utbildar oss. Jag frågar kring innehåll och visar eleverna att jag frågar. Jag tänker högt och får eleverna att tänka tillsammans med mig:

– Men hur menar de att jag ska tänka här? Vad finns det för underlag för att påstå detta?

Elever är hjälpsamma. Genom att ställa mig själv frågor kommer eleverna att vilja hjälpa till. De ger förslag hur jag kan tänka. De har andra sätt att lösa saker och ting än hur vi vuxna.

Barns innehåll är en oumbärlig del i gemenskapen att lära. När vi lär tillsammans upptäcker vi att vi tillsammans inte behöver konkurrera med varandra utan att vi berikar ett innehåll med flerstämmighet där lärarens röst och elevernas röster är lika viktiga.

Jag minns eleven alldeles nyss. Årskurs två. Flera diagnoser. Speciella intressen. Skrek nej till sagornas hittepå. Såg inget mellan raderna. Det som sägs är det som går att förhålla sig till. Fakta det viktigaste. Varje rad med faktainnehåll som mat för en hungrig. Jag försökte förstå hur eleven tänkte och hur det var att ha en diagnos som alla lade framför eleven och som reducerade människan till några bokstäver. Eleven berättade om sin diagnos. Kunde allt om den. Fakta handlar det ju om. Och så gick tiden. Vi diskuterade faktainnehåll som mineraler och bergarter, kol 14 metoden, årtal när Disneyfilmerna gavs ut samt vad det periodiska systemet innehöll och vilka bokstäver som förkortade exempelvis arsenik. Jag deltog i kunskapsområden jag först inte var intresserad av men som jag blev intresserad av eftersom eleven återgav fakta och frågade om varför och relaterade till något som verkade vara något vi hade gemensamt.

En dag säger eleven
– Du och jag, vi har samma diagnos. Vi gillar fakta. Vi har mycket svår ADHD. Visst?

Jag nickade. Närmare eleven hade jag aldrig varit. Vi två. Vi med diagnos. Vi som gillade fakta. Vi som hade ADHD. Jag hade lärt mig av att inte tro mig veta utan delta för att lära. Jag insåg att eleven fått en spegel. Vi två, som Alfred och Emil i Lönneberga, den som är där och som låter barnet spegla sig i en annan, utan att försvinna bort och skrämmas av det okända, utan sitta kvar. När eleven tog min hand och vi gick fram på skolgården kände jag mig som en människa. Det är den form av skola jag vill lära mig av.

Jag mottager det vackra priset OPEN MINDS gör jag det som lärare i elevens tjänst.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.