Hemmasittare kallas dom. Det handlar om elever som inte kommer till skolan. Hemmasittare är ett ord jag inte är överens med. Det är något passivt med ordets innebörd. Jag vill hellre att man tänker på det som en signal, dvs, ett språk. En berättelse som ännu inte har några ord men massor av tankar eller kanske helt tomt på tankar. Bara inte gå till skolan.
När elever går i skolan kan vi uppmärksamma förändringar. Dessa är ofta små men är förändringar av det slag att vi ser att något görs på ett nytt sätt. Det kan handla om en ökad ströfrånvaro eller försenad ankomst eller behov av att lämna klassrummet vid olika tillfällen. Eleven signalerar något. Jag brukar öka min kontakt med eleven då jag märker på förändringar, vilka de än må vara. Jag brukar inte påstå saker om eleven men jag kan säga att jag ser att du är borta ibland. Jag brukar inta ett ickevärderande förhållningssätt och verka för att eleven inte känner sig bedömd och ifrågasatt. Det betyder att jag måste vara försiktig med att tro mig veta eller påstå något. Jag ska heller inte säga något som handlar om måste eller skolplikt. Ett band som är på väg att knytas upp måste återknytas. Det kan man inte begära att eleven ska göra utan det kräver att man som lärare ser och förstår att något måste göras för eleven och tillsammans med eleven.
Jag minns en elev som jag såg i en skola. Eleven satt utanför lektionerna, håglös, ointresserad men också ur ett annat perspektiv i en miljö där ingen brydde sig. Regeln i skolan löd att kom man för sent så blir man inte insläppt. Sådana är reglerna. Eleven som alltmer börjat stanna kvar i korridoren såg att så blev det för honom. Färre lektioner gick han på. Ströfrånvaron ökade trots närvaron i skolan. En dag är eleven hemma hela dagen.
Att förebygga och reparera handlar om att uppmärksamma eleven, lyssna till eleven, inte prata för mycket om måste och tvång, utan samspela och upprätta samarbeten. Det handlar alltså mer om att skapa dialog och gemenskap. Det är skolans uppgift. Därför blir kanske de regler vi sätter upp också något vi kan behöva rucka på för att ge eleven en chans att komma in i klassrummet. Vi behöver inte göra så stor affär av sen ankomst utan snarare lägga fokus på att välkomna och bjuda in. För vi måste göra något som förändrar förutsättningarna för eleven. Inte sällan berättar eleven att ingen bryr sig, att eleven inte känner sig välkommen, att eleven mest får höra vad som är fel osv. Då måste vi göra annorlunda. Inte utestänga eleven från kontakten med oss. Då signalerar vi att vi ger upp och då har eleven ingenting att låna av oss vuxna. Att göra undervisningen tillgänglig handlar om att anpassa. Att göra skolan tillgänglig handlar om att anpassa likaså. Tolerans måste övas och regler måste bli andra, om så tillfälligt, för att skapa nya förutsättningar och reparera det som blivit. Att öka medvetenheten om att eleven ska omnämnas och göras delaktig.
När hemmasittare kommer tillbaka efter en lång frånvaro handlar detta om att göra hela skolans personal medvetna om uppdraget att ta emot eleven. Det handlar inte om att göra stora saker utan att uppmärksamma positivt; dvs, le, säga hej, hjälpa till, stötta, sitta ner vid maten, hjälpa in om det känns svårt att gå in i klassrummet, följa med och sitta ner en stund i klassen. Jag har skrivit om detta i min bok Undervisningen mellan oss, 2017. Bristande uppmärksamhet, bristande medvetenhet och bristande intresse för det att elever kommer tillbaka kan göra att en hemmasittande vänder sig mot hemmet igen och kommer inte tillbaka till skolan. När det äger rum så borde det väcka hela skolans pedagogiska intresse. Då handlar det inte om att lägga problemet hos eleven utan lösningen inom skolan. Eleven är på osäker mark men prövar sina steg försiktigt. Men att bli ifrågasatt när man väl är där… jasså, har vi en besökare idag … leder inte till att en hemmasittare kommer att vara kvar i skolan. Vi behöver vara mottagande lärare som ser till att skolanknytningen (begrepp ur Undervisningen mellan oss, 2017) kan äga rum och att den dessutom kan göras starkare. Det kommer med skolan och med oss.
För någon tid sedan samtalade jag med en elev om dennes rädsla över att komma försent till skolan. Lösningen på denna rädsla var att eleven stannade hemma hela dagen för att slippa bli tillsagd och slippa rädslan över vad lärarna och de andra klasskamraterna kunde säga. Att elever känner så handlar om vilken erfarenhet eleven har av detta, kanske från en annan skola, en annan lärare och den egna känslan av att ha misslyckats med något man inte vill misslyckas med. Eleven har alltså en stark känsla för att det är viktigt att komma i tid men lyckas inte med att göra just det. Skolan handlar om att få utbildning. Inte bara i geografi, svenska och matematik m.m utan också om att få lära sig att lösa uppkomna problem som till exempelt kan handla om hur man gör när man kommer för sent. Eller hur man ber om hjälp när man inte vågar gå in i klassrummet. Då får man utveckla sitt lärande och kan lösa problem som inte längre behöver betyda problem.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
