Att förstå ADHD (och andra diagnoser) ur ett elevperspektiv

Det här samtalet förde jag med en elev där vi gemensamt och på elevens begäran diskuterade diagnosen ADHD. Eleven hade under all vår gemensamma tid berättat om sin diagnos och hur det är att ha de problem som kommer med den. Problemen som diagnosen ska hyvla ner syns tvärtemot bygga på problemen. Även om eleven får det stöd eleven behöver så handlar det om att också få verktyg att förstå hur eleven upplever stöd och förståelse. När eleven säger att vi inte förstår kan vi inte genast bygga upp försvar och säga att det gör vi visst det. Det återför problemet till eleven och utesluter eleven från en möjlig gemenskap. Inte heller kan vi säga att vi minsann gör både det ena och det andra när eleven inte upplever något av det. Jag har elever med många diagnoser och de säger ofta, utan omsvep, vad som gäller för dem och om man förstår dem eller inte. Det är en ynnest att få veta och vara modig nog att lyssna utan att gå i försvar. Det senare är mycket lätt att göra eftersom skolan ständigt underhåller sina brister och vi lärare alltför ofta hamnar i försvar därför att vi vill hålla oss över någon slags yta. Men försvar skapar konflikter och motsättningar. Därför är mitt råd att hålla dem tillbaka, speciellt när det gäller elevsamtal. Lyssna, tänk och lyssna igen. Tänk vad professionen kan utveckla och vad skolan måste göra. Diskutera hellre inom professionen.

Nåväl, så här såg min karta ut och eleven fick säga vilka som förstod och ville också lägga till vilka som förstod lite och de som inte förstod alls. Därför utvecklades kartan till att omfatta ett större sammanhang. Jag har gjort prickar istället för namn och ni kan själva studera hur eleven ser på de som finns runt eleven i skolan:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då jag frågade eleven om hur de som inte förstår ska lära sig att förstå svarade eleven att ”de kan fråga dem som förstår”. Det samtalet måste vi våga. Det handlar inte om att vara bäst på att förstå utan om att utveckla förståelse och hyvla ner hinder för eleven. Det är ett gemensamt arbete för oss alla.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Anpassning, Ansvaret, Barns rättigheter, Diagnos, Pedagogiska samtal, Styrdokumenten, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *