Ensam lärare i klassrummet längst bort och de tysta kunskaperna därinne

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Jag vill inte ha uppmärksamhet, sa läraren. Jag håller det jag kan för mig själv.

Det är när jag besöker läraren som läraren berättar om sin strategi i skolan. Läraren är tyst på alla möten, håller låg profil och försöker att inte påkalla så mycket uppmärksamhet. Läraren är inte på några sociala medier. Inte heller trivs läraren i personalrummet.

– Väldigt få har besökt mig och jag upplever att jag kan verka här utan uppmärksamhet och frågor om det jag gör. Jag har höga resultat vilket egentligen borde väcka nyfikenhet men lyckligtvis gör det inte det.

Det är många år sedan detta hände och läraren berättade om sin isolering i skolan.  Det kollegiala sammanhanget litet och läraren hade fått lära sig av den rådande kulturen att inte sticka ut och inte berätta, förklara eller beskriva undervisningen.

Nej, läraren hörde inte till de högljudda på skolan. Läraren tillhörde inte heller de som sa nej till det som krävdes. Läraren tillhörde inte de som hade låga resultat eller på annat sätt behövde få hjälp att komma tillrätta med både ordning och innehåll. Tvärtom. I klassrummet var eleverna fokuserade, intresserade, glada och vetgiriga. Läraren, som efter att ha stängt sin dörr och klivit in i klassrummet, glad och fokuserad. Det var roligt att delta i undervisningen och jag drogs själv ur min observerande roll in i ämnets frågor och vägar.

– Varför? Berätta? frågade jag efter mina många besök i klassrummet där jag om och om igen kunde ta del av den undervisning som efterfrågades av skolledning och som gick att läsa om i forskning om utmärkt undervisning.

– Ingen är intresserad. Man ser att det fungerar och därmed dör intresset. Det är felen man letar efter, inte det som fungerar. Jag vet att min undervisning ger resultat eftersom jag får med mig eleverna in i fokus och att de engagerar sig och frågar. Resultaten är goda. Men det stannar där. Jag har inte haft ett enda besök i klassrummet. Inte av rektor. Inte av andra lärare.

Jag är fast övertygad om att skolan måste intressera sig för det som sker i skolan. Det gäller såväl det kollegiala som skolledningens intresse för det som äger rum där vi är. Det ensamma, det tysta förblir då vi inte vågar närma oss det som fungerar där vi verkar. Det är som om vi har lärt oss att leta efter det felande och åtgärda det med vilka redskap som helst. Det gömmer det fungerande. Det som vi faktiskt kan undersöka.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Skriver om hur man synliggör skolans värde och riktar sig mot det i UNDERVISNINGEN MELLAN OSS, 2016

This entry was posted in Anpassning, Inkludering, Kollegialt lärande. Bookmark the permalink.

One Response to Ensam lärare i klassrummet längst bort och de tysta kunskaperna därinne

  1. Det goda tiger still.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.