Man satt längst bak och ville ibland jobba med killen längst fram

– Alltså, jag var den där killen som satt längst bak i klassrummet. Den där stökiga du vet. Nu är jag så mycket äldre och minns hur jag faktiskt ville jobba lite med den där killen som kunde allt, som visste när det var prov och som blev glad när man frågade. Han är förresten den som lyckats bäst när man får lite perspektiv på det. Läste om den där killen som man ansåg vara en plugghäst och det verkar ha gått så bra för honom. Han är forskare tror jag … men det visste man redan då. Det kommer gå bra för honom.

Jag minns det här samtalet med en man och funderar över det då jag läser Kristofer Ahlströms krönika Killar som anstränger sig i skolan påstås vara töntar i dagens Dagens Nyheter. Han beskriver en attityd som jag som lärare kan känna igen. Framför allt den där ”hårt intränade” apatin. Det kan förefalla, och jag varnar för att hamna i samma grop som de elever som känner den, i ett stillastående där man inte kämpar för någonting alls.

Jag delar den erfarenheten som författarna av boken Boys don´t try formulerar. Den att man inte vågar att misslyckas eller kanske inte vågar utsätta sig ens för möjligheten att misslyckas. Att sabba förutsättningarna och inte delta i det som sker. Sitta längst bak och vicka på stolen och kläcka ut sig något som kan uppfattas som kul eller väcka någon slags reaktion – säga något som verkligen berättar att man är där. Kristofer Ahlström skriver att en av lösningarna kan vara att pojkar ”får verka i en miljö där de tillåts misslyckas”. Och då är inte skolan en sådan plats. Vi prövar elevernas kunskaper och ger dem betyg som inte manar dem att försöka igen. De ger upp. Vi borde vara mer uppmärksamma på när detta inträffar. Ofta handlar det, är min erfarenhet, också av förlorad kontakt med lärare och att ha många olika lärare. Det finns en möjlighet att sälla sig till de som inte orkar eller vill.

På min fråga – vad önskar du av mig, jag som är din lärare, svarade eleven följande. Året är 2006

Jag tänker ofta hur elever faktiskt söker en annan position. Den att vara sämst på att vara just sämst. Författaren, läraren och psykoanalytikern Margareta Normell brukar säga att man strävar alltid efter en slags position. Att vara sämst är en sådan. Den kan man bli bäst på. Jag tänker att vi kan motverka genom att främja ett mer gemensamt undersökande klassrum där vi inte bara tänker betyg och mål. Utan att vi undersöker hur vi kan få med oss eleverna på vägen till betyg och mål. Det är också mycket svårt för en elev som har fått en stämpel som berättar vem eleven är att själv bryta den. Det är nästan omöjligt. Den berättelsen följer eleven genom skolgången. Där borde en revidering äga rum och andra ögon öppnas för att se på nya sätt och bryta med det som en gång var.

Samtidigt läser jag i IVA´s rapport Generation Ekvation att pojkar gärna läser matematik och naturvetenskapliga ämnen men att ett sådant intresse tenderar att försvinna. Det handlar då om att undervisningen inte tar vid där elevernas intresse finns utan börjar i en annan ände. Jag läser också att en viss ingrediens av tävling faktiskt får pojkar att vilja. Jag brukar alltid införa en sådan aspekt, men en tävling av en annan form. Den som uppstår då jag i undervisningen autentiskt frågar:

– Tror ni att ni kan hitta mer än 50 olika …

Som lärare handlar det om att inte hamna i samma apati och ge upp. Tvärtom. Fortsätta och bemöta apatin med mer intresse. Inte slå in apatin i samtalet och tro att eleverna är apatiska utan hellre prata om den på ett nyfiket och undersökande sätt. Absolut inte dömande och värderande. Vi måste undersöka för att förstå.

Hur som helt. Jag hade en klass där den som var bäst på att vara sämst högljutt beskrev sig själv. Där fanns också den där killen längst fram som var lätt att få kontakt rörande innehållen och det vi gjorde under lektionen. Jag utarbetade en arbetsform där alla kom att samspela under korta stunder med alla i klassrummet. Så satt den som var sämst på att vara sämst tillsammans med den som lågmält var den som kunde. Vid flera tillfällen under den termin jag hade eleverna kom de två att sitta tillsammans och plugga.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling