Jag lånar ur en tidning och ritar dit en streckgubbe.
Rädsla är en kraftfull känsla. Vi är alla rustade med den förmågan att känna rädsla. Jag tänker på det då jag talar med en elev som ryser av obehag inför ett ämne i skolan. När jag ska prata om ämnet skyggar eleven inför allt som har med ämnet att göra. En slags rädsla tänker jag. Obehaget att inte kunna. Och det man känner obehag inför det vill man undvika. I skolan ska vi få lära oss. Alltför snabbt blir det vi ska lära oss avprickade som kunskaper vi förväntas äga. Och kan man inte tillräckligt fort och tillräckligt snabbt blir det ett problem. Man kommer efter. Man är sist. Man kan inte. Sämst. Och det vet man att man är.
I Hans Roslings bok Hur jag lärde mig att förstå världen beskriver Hans sin pappas rädsla.
Pappa var alltid rädd för att göra bort sig inför folk med utbildning. Han ville inte åka buss, för han visste inte hur man gjorde när man betalade. Han gick inte in i bokhandeln, för han visste inte hur det fungerade i kassan. när han jobbade som springpojke i affären hände det att han blev bjuden på mat av fint folk, men han tackade alltid nej. Han hade inget bordsskick.
Hans Rosling, 2017, s. 23
Det här kan vara underlag för samtal om hur elever känner och tänker kring olika ämnen. Det är obehagligt att inte kunna och känna att man därmed är utanför. I skolan ska man få känna att man är lärande och att vi lär på olika sätt och att vi får misslyckas under det att vi lär oss.
Hej HOPP!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
