Tre gånger har jag gråtit. Olika sorters gråt. En gång av att jag blev rörd. En annan för att jag kände sorgen som sprang fram mellan raderna och en annan gång av lycka. Jag läser Hans Roslings Hur jag lärde mig att förstå världen, 2017.
Att gråta till böcker säger mycket om ordens kraft att beröra. Inte sällan vet jag varför jag plötsligt gråter men gråter gör jag. Och nu satt jag på tunnelbanan. Efter att ha snörvlat och torkat tårar stängde jag boken. Och tittade upp i vagnen. Ett äldre par ser mig och blir nyfikna på boken. Jag börjar berätta ur boken och om mina känslor då jag läste. Den äldre kvinnan började berätta om hur hon läste. I en apparat som gjorde bokstäver och boksidor större. Hon var väldigt tacksam över den. Nu ville hon läsa den bok jag läste. Hennes man nickade. Han var också intresserad. Intill oss satt en elvaåring (ungefär). Han lyssnade till vårt samtal och följde med i det vi sa. Jag vände mig till honom och visade boken jag läste.
Det är så lätt att tala om något som syns. Det är värdet av att ha böcker. De syns, de går att överlämna och låta den som vill bläddra och titta i. Också en elvaåring kan ta del av det vi vuxna talar om och det viktiga att vi faktiskt läser och tycker om att göra det.
Så många samtal springer ur böcker. Sen vimlar de av ord och myllrar av andra tankar. Så utmanande att läsa, tänka och samtala.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Nu fick jag också lust att läsa den! Jag lånar den genast som ebok.