”Huset var fullt av barnböcker, inte bara från hennes och eller hennes syskons barndom, utan också från deras döda mors. Alla Alices böcker hade ex-libris klistrade på insidan av pärmen, daterade och med hennes namn skrivet i den lite skakiga skrivstil hon fått lära sig i skolan. Hon tog en bok på måfå och öppnade den i ett slags spådomslek – det blev Edith Nesbits Snällvillarna – och läste en sida eller två. Och sedan såg vi något som hade gjord den långa resan mödan värd – bäcken försvann plötsligt in under ett mörkt stenvalv, och hur man än stod i vattnet med huvudet nedböjt mellan knäna kunde man inte se minsta ljus får andra sidan. Själva tyngden av boken i hennes hand, det fina tjocka pappret mot hennes fingrar när hon bläddrade bland sidorna och bilderna av pojkar i kortbyxor och flickor i klänning med förkläde återuppväckte minnet av svunna tider – den tid då hon för första gången läste den här boken, och ännu längre bakåt, den tid då barn som dessa existerade.”
Ur Tessa Hadley; Syskonen, Wahlström & Widstrand förlag, 2018 s. 18 ff.
Mina funderingar
Nyss mindes jag en hall. Hallen innehöll bokhyllor från golv till tak. De nedersta hyllorna fyllda av barn- och ungdomsböcker. Jag satte mig ner på golvet och plockade fram böckerna jag läst för länge sedan, förundrades över hur mycket jag läst in i det som inte stod, de äventyr jag skapade för mig själv samtidigt som jag läste det som faktiskt stod skrivet och det illustrationerna visade. Jag minns hur länge jag kunde titta på en bild ur boken och jag minns de historier jag hittade på då jag läste boken. Och samtidigt; varenda rad kunde jag utantill. Jag var fem år och bodde tillfälligt hos några släktingar.
Hej HOPP! Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
