Fokus på bokens innehåll och inte genast bedöma läsaren

Språket. Alltid språket. Bilden är språk. Texten är språk. Det vi gör ihop handlar om att mötas i språk. Detta ur min undervisning 2002.

Språket. Alltid språket. Bild är språk. Text är språk. Det vi gör ihop handlar om att mötas i språk. Detta ur min undervisning 2002. Årskurs tre. Bild och Svenska.

Bedömningarna ska tjäna innehållet och utvecklingen i undervisningen

Det är avgörande viktigt att alla barn i skolan får lära sig att läsa och att de under hela sin skolgång får underhålla läsförmåga  genom att läsa och utveckla den. Det är inte en uppgift för årskurs ett, två och tre utan en oavbruten undervisning som består av många delar:

  • självständig läsning; med respekt för det barn och unga väljer att läsa
  • undervisning och modellande; visa textvärldar och ge nya ingångar till hur att läsa och förstå
  • lärarens högläsning; medvetna val som ger nya möten med litteratur, gärna ur det som barn och unga ännu inte självständigt kan läsa
  • lärarens förhållningssätt; alla möten med böcker, såväl de egna som elevernas, ska väcka varma och genuina frågor inte bedöma läsaren
  • lärarens egen läsning; vikten av att vara en läsande lärare
  • samtal kopplade till text och bild; prata om innehållet och vidga det genom samtal, funderingar och frågor
  • tillgång på litteratur, både i klassrummet och genom skolbiblioteket; visa eleverna att böckerna har värde; de står och väntar, de är framdukade, inte i slarviga högar utan noga ordnat för. Hur vi ser på böcker syns i hur vi hanterar dem.

Lärarens förhållningssätt

Det är också betydelsefullt att läraren har ett positivt förhållningssätt och visar nyfikenhet på vad böckerna berättar och att läraren själv läser, dvs, är en modell för själva nöjet att läsa. Det är en enkel sak att visa vad man läser, det bör vara autentiskt eftersom läraren då blir mindre pedagogiskt och använder sin egen läsning till att få eleverna att läsa. Men även om läraren låtsas läsa en bok för att visa sin läsning är det bättre än att inte visa någonting alls. Att lärare behöver mer tid i skolan är ett faktum, också tid att läsa barn och ungdomslitteratur samt forskning om vad som framkommit om undervisning samt möten kring innehåll för att utveckla sin förmåga att kreativt och innehållsrikt utveckla förmågan att presentera och skapa intresse för undervisningens innehåll för eleverna. Detta arbete, om tid ges, om lärarna får tänka fritt och utifrån egna och andras kunskaper, är roligt och bidrar till lärarens nyfikenhet på det eleverna ska få möta och hur det utvecklas när man väl är tillsammans med dem. Vad intresserar dem? Hur skapade jag intresse? Vad innehöll lektionen för eleverna? Hur vet jag det? Sammantaget utvecklas därmed också läraren som lär sig om undervisningen samtidigt som eleverna lär sig om det som är i omlopp genom läraren.

Big no rörande läsning

Bedömningar som låter eleven förstå att eleven läser fel och att eleven inte kan; Du läser en för lätt bok, du kan inte läsa den här boken för den är för svår för dig. Med ett sådant förhållningssätt fokuserar läraren på eleven och förlorar därför möjligheten att samtala om det boken handlar om. Att träna sig i att se boken som fokus stöttar läraren att inte genast förklara vad läsaren kan eller inte kan.

Att vara med i samtalen

Jag brukar fundera över min egen läsning. Ibland, då jag är koncentrerad och har tid läser jag böcker som kräver mycket av min läsförmåga. Jag vill inte känna stress eller press och jag vill inte att någon står över mig och ifrågasätter mitt läsval eller om jag har kompetens nog att läsa det jag läser. Då jag var barn var jag befriad från bedömningar om min läsförmåga vilket möjliggjorde för mig att läsa vad som helst. Jag lärde mig att böckerna kunde locka mig och att de faktiskt gjorde det. I smyg läste jag barnpsykologi som trettonåring, vad jag förstod vet jag inte men jag förstod tillräckligt för att vilja läsa vidare. Om någon hade ifrågasatt mig hade jag förlorat fokus på själva läsningen och känt behov av att bevisa att jag kan eller ge upp för att man inte tilltrodde mig min vilja eller min förmåga. Som tur är hade jag inga föräldrar som ställde mig mot vägen och snabbt bedömde min förmåga utan föräldrar som frågade, med värme och genuin nyfikenhet, hur jag förstod någon specifik händelse och vad jag hade att säga om saken. Man efterfrågade mitt perspektiv och jag var inbjuden i samtalet om bokens innehåll. Dessa samtal lärde mig mer om det jag läst samtidigt som jag upplevde mig tillhöra bokens läsarskara och som sådan var min röst lika mycket värd och mina åsikter beaktades som lika viktiga som alla andras.

I min bok VÄCK LÄSHUNGERN, 2018, skriver jag om hur vi kan förhålla oss och varför vi ska göra det. Det handlar om hur man reparerar för de läsare som känner sig sårade och som alldeles för snabbt har fått förstå att de inte kan, inte får och därför väljer bort böcker och läsning.

För att utveckla läsundervisningen kan vi noga gå igenom vad vi själva behöver för att läsa.

Pedagogiska frågor vi kan ställa oss är:

  • hur mycket tid behöver jag för att läsa?
  • hur gör jag då jag måste läsa något jag inte har något intresse för?
  • hur länge kan jag koncentrera mig?
  • hur påverkar stress min förmåga att läsa?
  • vad och varför lär jag mig om böckernas innehåll genom att lyssna till andra som pratar om böcker?
  • vad har jag för läsminnen från skolans läsning?
  • vilka känslor har jag för böcker och läsning, högläsning från min egen skoltid?
  • om jag fick önska hur skulle min läsundervisning se ut?
  • om jag fick högläsa en enda bok för eleverna vilken bok skulle jag läsa och varför?
  • hur läser jag en bilderbok?
  • vad får mig intresserad av att läsa?
  • hur gör jag då jag själv väljer böcker?

Kreativ övning kring innehåll:

Du får en enda lektion – vad skulle du vilja att eleverna fick möta genom dig – vad skulle du vilja att de fick lära sig – en kreativ övning där du inte behöver värdera eleverna utan ge dem det du önskar och kanske en gång ville. En enda lektion, fyrtio eller sextio minuter – vad skulle du vilja att de fick lära sig eller fick upp ögonen för. Skrev om vikten av kontakt med den inre viljan och den undervisande kraft som kommer av att minnas vad man en gång ville med sitt lärararbete. Vill du läsa mer så har jag skrivit om det i ”Undervisningen mellan oss” 2016.

Rörande bedömningar

Bedömningar gör vi hela tiden. Vissa bedömningar ska vi hålla tillbaka och inte genast agera på. De flesta av våra bedömningar kan riktas mot vad vi behöver undervisa om och genom en förändrad undervisning vars innehåll kopplas till det läraren ser och uppfattar utvecklar eleverna och ger dem det de behöver. Detta är undervisningens cirkel och på så sätt behöver läraren bedöma för att utveckla undervisningens innehåll och knyta an till de behov som läraren uppfattar då hon får tänka om det som äger rum. Ett sådant förhållningssätt låter undervisningen ta vid och vara den utveckling eleverna behöver och det utan att fokusera på eventuella brister. Detta kräver tid och analys. En tid som skulle vara lärarens, utan krav på redovisning och kontroll, utan ge läraren möjlighet att skapa undervisning som leder alla elever till det lärande vi har till uppgift att ge dem.

Jag tecknar mig själv som högläsare

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>