Jag träffade en gammal kollega. Hon var ofta inne i min första klass.
– Minns du hur du lät eleverna läsa var de ville. De var ju så små, de fick krypa in under bänkarna, oj så de läste.
Jag minns att jag gjorde allt för att få eleverna att läsa. Jag minns att jag lade band på mig när de ville byta böcker, när de ville läsa sådant jag inte tyckte om och jag lärde mig att vända nej till ett ja, vända allt till nyfikenhet från min sida. Jag minns att jag undervisade ur andra böcker än de läste, att jag försökte skapa möjligheter för eleverna att tala läsning med varandra, dela läsupplevelser spontant och hur högt man kunde tala då andra läste. Jag tog med mig egna böcker hemifrån. Och hämtade dagligen en trave böcker från biblioteket. Jag läste mycket högt och jag lät eleverna dramatisera texter i stort sett varje dag. Vår klass blev uppmärksammad som en läsande klass.
– Ja, jag minns nu hur jag lät eleverna läsa under borden. De behövde sina krypin. De var sex och sju år gamla. Något år senare kunde alla läsa.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
