Jag minns min första klass och den givna läseboken de fick och som också jag fick. Jag hade inte valt den. Den kom med andra lärares val. Och vi läste ur den. Och vi läste ur många andra böcker. Vi läste för att lära oss läsa.
Noggrant gick jag igenom hur jag ville undervisa ur boken vi skulle lära oss läsa ur. Jag genomförde textsamtal långt innan ordet fanns och tänkte undervisning. Inte mängd. Utan noggrann undervisning med texten som vår gemensamma utgångspunkt. Eleverna gick i årskurs ett. Mitt ansvar för deras utbildning rörde att de lärde sig läsa. Jag utvecklade undervisningen så att den noggrant tog upp bokstäver, ord, meningar och korta stycken att lära sig ur. Men boken var uppbyggd på ett annat sätt. Eleverna skulle arbeta med den på egen hand. Jag hoppade in mellan raderna och undervisade. Det blev många frågor när vi vid årskursens slut inte hade kommit längre i boken än till hur man firar julafton. Utanför blommade sommaren. Eleverna kunde läsa och dessutom ställa kritiska frågor; Varför läser vi om julen nu?
Jag minns att jag skrattade: För att vi tänker framåt. Vi ser fram emot julen i årskurs två. Vi djupdök i texten och läste vidare. Snön for genom raderna. Vi läste för att vi kunde.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
