Under snart fem år har jag med nyfikenhet följt hur mitt barnbarn utvecklas, lär och är. Jag tänker på att barn av egen kraft sträcker sig mot föremål de intresserar sig för, kryper mot något eller någon de vill ha kontakt med och en dag reser de sig upp på de ben som sedan kommer att föra dem ut på äventyr och bära dem fram i livet. Det är en sådan kraft i allt det jag ser med förundran på.
Sedan kommer intresset för böckerna, pusslen, färgerna, penslarna och det vita papprets erbjudande om att rita och måla. Jag har följt penselns möte med färgerna och de första streckens väg till krumelurerna. Intresset för bokstäverna kommer genom att föräldrarna läser ur böckerna. – Vad står det? och – Var står det? är frågor som tidigt antydde att förståelsen för de svarta bokstäverna var något som den vuxne läste.
Sen kom världsrymden, stenarna och mineralerna och Venus och Månen. Stjärnorna och himlens frågor. Humlan som begravs i trädgården gör att frågor om döden uppstår och så de existensiella frågorna – Var fanns jag innan jag fanns?
Så börjar barnet i skolan. Det är en skola med medvetenhet om att barns lärande är en komplicerad sak som man med varsamhet måste hålla vid liv. Styrningen sker i rummet vars aktiviteter är många utan att barnet tvingas sitta ner och göra det som göras ska. Utanför är rinnande vatten, geggamojepölar och riktiga doningar att gräva och bygga med. Mitt pedagogiska hjärta bejakar det som sker och dunkar varmt för pedagogernas lyhördhet och generositet.
Så en dag säger barnet att hon hatar skolan.
Det vi alla lärare känner till och får höra. Skolan är antingen det bästa på jorden eller så är det en plats att hata. Starka känslor med andra ord. Men inte är känslorna lagom ljumma. Det låter också om dem. Men barnet hatar inte skolan. Tvärtom. Barnet är i skolan och där får hon möta något av det som också finns. Det organiserade och det målstyrda. Det som bedöms och det som lyfts av framgång eller brist. Nu är det mycket lite av detta vid denna skola men även är skolan en inrättning för det som förväntas av social utveckling och kunskaper som ska inpräntas och bidra till kontinuitet och samhällsutveckling.
Janusz Korczak skrev att den Gud hatar gör han till pedagog. Det är en drastisk beskrivning men när man börjar peta i den också sann. Det är ett svårt arbete att vara pedagog. Med allt för stor styrning av pedagogens och lärarens arbete blir uppdraget svårare. En lärare som känner av rädslan att inte utvecklingen inte går i takt med förväntningarna riskerar att skynda på och inleda en slags sortering av de elever som också måste skynda på sin inlärning och skynda på att lära.
Faktum är att barn lär sig hela tiden. De lär sig oavbruten. Lärandet är inte avstängt. Även om sådant vi inte vill att barn ska lära sig lär de sig av. En stressad pedagog lär barnet att handskas med stressade vuxna. Hur man gör det vet barn inte utan försöker på alla vis förstå hur man gör.
Jag hatar skolan är ibland något som sägs för att det ska sägas. I barngruppen är det någon som uttrycker sig så. Det är att pröva något. Om inget annat anger olust så är det ord som prövas och snappas upp. Det kan därför vara något som hör till en kultur. Man ska helt enkelt inte gilla trots att man kanske gör det. Det vi behöver göra är att fundera över hur barn lär sig och hur vi låter oss påverkas av det de säger. Ibland behövs lite pedagogisk svalka för det som upplevs som en anklagelse mot verksamheten.
Vänligen och HEJ HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
