Om ett barn rymmer hem från skolan så har barnet en anledning att rymma från skolan. Det räcker inte att fostra det barnet och säga att det ska vara i skolan och att det inte får rymma hem.
Vi måste minnas att barn är små. De rymmer till den plats där de är tryggast. Vi som är i skolan kan bli rädda, känna oro och önska att barnet gjorde annorlunda. Men förändringen äger rum då vi söker förstå varför barnet måste rymma, vad det som gör att barnet rymmer och försöker anta barnets perspektiv – att se skolan som barnet gör det -för att skapa förändring.
Vi måste också tänka att hemmet är den tryggaste platsen för de allra flesta barn, och att föräldrarnas tröst och famn är något att springa till då skolan inte lyckas förstå eller skapa trygghet. Att lägga rymningen på elevens axlar är inte en framkomlig väg. Att ta ansvaret i professionen, ta perspektivet där och se hur skolan ser ut för eleven – där ska vi börja.
Ett barn är ett barn.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Springa bort, springa hem | Skolans psykologi
Det händer att barn rymmer hem för att försäkra sig att allt är lugnt där hemma.
Ja, men oavsett så behöver vi vuxna tänka om det barnet gör, inte straffa det genast och säga – Du får inte. Det har ju redan ägt rum och vi måste förstå det barnet söker berätta.