Hemmets sorg och skolans anpassning

Jag läser Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande som utkom i år, 2016. Jag vill inte värdera innehållet, berömma språket, dela med mig av de viktiga inblickarna för det känns förmätet att recensera en annan människas upplevelser. Jag vill inte det. Boken är viktig för mig. Den förklarar en del av det jag inte förstod om mina känslor.

Jag tänker mycket på när min mamma försvann på Estonia. Försvinnandet 1994. Och sorgen. Nästan till gränsen vad man mäktar med. Och som man kanske inte alls mäktar med. Men överlever. Den livliga fantasin som gör allt så mycket värre. Begravningen där kistan ersätts med ett fotografi. Den saknade är inte där. Saknad syns så tydligt – rent fysiskt – det finns ingen kista. Jag minns viktnedgången. Hur jag rasade i vikt och hur de som inte visste talade om det som något imponerande, den där slanka linjen och jag som inte alls ville förlora något mer, inte ett uns mer. Och gråten, den plötsliga och intensiva, barnen som tröstande hjälpte till, de sörjde mer sin mamma än sin mormor. Gråten i spagettin. Tårarna men också skratten. Känslorna stora. De rymdes inte någonstans.

I Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande så händer det som hände mig:

Ett plötsligt ras. Grät inför barnen. Hur ska jag orka? Vad är meningen? Men barnen svämmade över av kärlek och välvilja.

Barnen som tröstar. Minns mina egna, hur de stekte pannkakor som nioåringar, ställde fram en kopp kaffe, kramade om, var snällare än snällast, sjöng glada sånger och berättade något vardagligt och levande medan de stod så nära, men händerna på mina kinder och med närvaro tittade in i mina ögon. Barnen ropade på ett oss – vi.  Vår gemenskap.

Och så skolan.

Skolan är en plats för rutiner, det blir man varse när allt av rutiner försvinner i hemmet, och rutinerna är en del av tryggheten. Allt är som vanligt. Klockslag är ramar, mattider trygga ramar, ta i hand och hälsa välkommen är ramar. Bemötandet som skolan visar är i bästa fall förståelse och anpassningar. Inte en veckas anpassningar utan en envis och pågående  förståelse där anpassningen handlar om att utmana sig själv som lärare att förstå och att en liten nioåring kanske bär alldeles för mycket på sina axlar och därför lever ut det tunga i skolan, frustration, plötslig ilska och ibland en ofantlig uppgivenhet och trötthet med ett huvud på bänken, över matematikbokens uppslag. Ingen ork. För att i nästa stund rusa runt på rasten och leka, leka, leka. Barns sorg är randig, skrev jag för länge sedan, och gjorde en film om hur randig en barns sorg kan vara. Det betyder inte att sorgen gått över. Det betyder att den finns där och att den visar sig ibland. Och det är som det ska.

 

This entry was posted in Barns sorg är randig, Litteratur och läsning and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.