Fem råd till dig som möter en änka (en sörjande)

Körling tecknar

Dessa fem råd är hämtade ur Malin Lagerlöfs bok Dagbok från ditt försvinnande som utkom i år. Råden är allmängiltiga tänker jag. Jag minns varenda en som klev över till andra sidan gatan då de såg mig komma gående några dagar efter Estonias förlisning. Jag minns dem eftersom det gjorde ont att vara en sådan människa man behövde undvika. Hellre taffliga kommentarer än tystnad minns jag att jag tänkte. Jag minns också hur jag behövde skydda dem som mötte mig, eftersom de ville säga något, visa medkänsla men att detta var svårt. Hur gör man med en som sörjer när man själv går på moln?

Här är Malin Lagerlöfs råd:

1. Var inte rädd. Smit inte över till andra sidan gatan för att slippa hälsa. Om du inte vet vad du ska säga – förklara det. Tystnaden på trottoaren är inte farlig. Änkan kommer att vägleda dig. Det kommer att gå bra.

2. Skicka inga blommor. Fyll istället kylskåpet med hemlagad mat. Och om du ändå skickar blommor bli inte förnärmad om det inte kommer något tackkort. Änkan har annat att tänka på.

3. Bli aldrig rädd för att uttala den dödes namn. Änkan tycker oftast om att man gör det. Att omgivningen låtsas om att den dämde aldrig har existerat är värre än några upprivna sår.

4. Tala inte om för änkan vad hon känner. Säg inte att hon går igenom ett helvete eller har drabbats av det värsta som kan hända en människa. Det du säger handlar uteslutande om dig själv.

5. Om du en lång tid senare på en fest möter en leende änka, låt då bli att gå fram och beklaga sorgen. Du kanske har skämts över att du av ren feghet inte har hört av dig och nu vill du göra det rätta och lätta på din inre skuld. Det är hedervärt, men det är inte läge att tala om för henne hur förfärligt allting är. Säg att hon är snygg idag, skratta med henne och prata om någonting annat. Strax efter katastrofen känns det för änkan fruktansvärt om omgivningen låtsas som ingenting har hänt. Men ju längre tiden går, desto mindre är hon kvar där. Hon har kämpat hårt för att komma dit hon är nu och hon vet hur lätt det är att ramla ner i gropen igen. Då kan dina välmenande beklaganden kännas närmast som ett övergrepp.

Jag läser och tänker ”en som har sorg”. Och allt det där med maten i kylskåpet, filten om axlarna, blommorna som kommer första veckan men slutar komma, alla berättelser om hur man mår trots att man själv inte har en aning. Allt detta med att leva i sorg.

Och jag tänker på barn som har sorg. Pappa är ett ord som mår bra av att sägas för där inne i tankarna och känslorna är ordet stort. Jag minns tystnaden omkring min pappas dör. Jag var 7 år. Pappa död. Ordet slutade finnas. Tystnaden. Den skrikande tystnaden.

Tack Malin Lagerlöf!

This entry was posted in Barns sorg är randig, Sorg and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Fem råd till dig som möter en änka (en sörjande)

  1. Linda Linder says:

    Tack Anne-Marie för din text…

    Jag känner igen det där så väl. Mitt barn dog för två år sedan och jag har samma upplevelser kring hur vänner och familj blev förlamade av händelsen och inte kunde agera. Undvikande blickar, tysta telefoner, ensamheten bredde ut sig. Att inte få prata om honom var det svåraste då jag liksom var tvungen att göra det för att förstå att han var borta. Jag var tvungen att skapa mig en ny verklighet.

    Ibland var de relationer som fram till dess varit ganska ytliga, de som faktiskt kunde stötta bäst. Via sociala medier i slutna grupper flöda orden ur mig och text och bild blev min räddning och också min möjlighet att visa mig själv min nya verklighet.

    Min närmsta vän gjorde dock allt rätt. Hon ringde (ringer) två gånger per vecka och var väldigt tydlig med att ”jag svarade om jag orkade”. Hon kunde ibland ringa i upp till två månader utan att jag svarade. Men hon bara fortsatte. Vi pratade i timmar och hon var den första som fick ut mig ur huset och fick mig att för en natt lämna resten av min familj för att ta hand om mig själv.

    Sorgen är tung att bära. Ju mer plats kärleken tog desto större blir tomheten.
    Bästa Anne-Marie, det är gott att vi fått älska dem.

    stor kram
    Linda

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.