Barn tänker och funderar, känner och undrar precis som vi vuxna. Och visst ska de få svar på sina frågor, sina funderingar, sina känslor. Skydda barnen i verkligheten inte ifrån den!
Skydda barnen genom att visa upp en kartbild. Allt som går att göra verkligt och begripligt stöttar. Barn har många föreställningar om att saker och ting sker precis i närheten av dem själva, nyheternas förmedlande skapar en ofantlig närhet till det som är har ägt rum. Kartan är därför en möjlighet till en verklig plats. Där kan man titta på avstånd, närhet om än i så symbolisk form. Att inte ha någon rumsuppfattning skapar fantasier.
Och då barn är tysta och söker sig intill så låt dem vara intill. Berätta sakligt och lagom mycket om det som hänt. Lärarens röst och förälderns röst och tonläge är en viktig kompass för hur man ska förstå som barn. Är mamma lugn men allvarlig är det farliga inte något hotfullt för barnet. Barn läser nyheterna via oss vuxna. Är läraren saklig och skapar utrymme kommer frågorna upp till ytorna. Ungar vill veta. Jag tror att sakligheten är den viktigaste. Känslorna får inte vara lärarens utan ska kunna vara barnens. Om läraren är saklig kan eleverna få känna sina känslor. Känslorna ska det också talas om. De är inte farliga.
En del barn vill också vila ifrån. Är inte lika omedelbara som nyhetsförmedlingen. En del barn vill inte veta eller tänka. Bara deras egna tankar gör dem rädda.
– Kan det hända här? undrar några.
Sådana frågor som riktar sig in i framtiden är omöjliga att besvara. Trots att vi vill.
Jag återkommer i denna fråga – hur vi är med barnen i sorg och verklighet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
En så otroligt viktig fråga du tar upp och den är aktuell inte minst som förälder. Barn är olika och precis som du säger ”En del barn vill inte veta eller tänka. Bara deras egna tankar gör dem rädda.”.