SORGEDIKT

En författare sa – låt tomrummet bli din vän.
Fyll ditt tomrum med vad du vill.

Men tomrummet är den där stolen mitt emot, sa jag.
Det är inte tomt om du minns, snirklade författaren med sin tänkta penna.

Då jag fick de där orden – vandrade jag ensam genom staden – hem till mitt,
Satte nyckeln i det tysta låset, tände lampan i det mörka rummet, drog ut stolen till det lilla köksbordet, tog ned den skänkta koppen och fyllde den med värme. Te kanhända just då.

Jag skrev i mellanrummet mellan datorns tangentbord och skärmens text.

Jag ropade ut att allting fattades mig.
Och detta allt kunde skrivas med två bokstäver.
Du.
Jag skriver i tomrummet,
Och vaskar fram minnen ur samma rum.

Dåtiden skriver in sig med aktuella och  tyngre bokstäver.
Framtiden är inget att skratta åt.