Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i.
Så vi svek barnen där de satt och konstruerade och samspelade och där vi gav dem klassrum med åtskilda bänkar, tystnad och ensidigheten. Så vi svek barnen då vi lät dem bli klädda för att spegla oss och inte för att rusa in i lek. Så vi svek barnen då vi inte trodde dem om att själva knyta sina skosnören. Så vi svek barnen då vi trodde att uppfostran fanns i handen. Så vi svek barnen då vi trodde att de förstår att klara sig i trafiken där vägarna är byggda för de stora.
Så vi svek barnen då vi behövde nannisar i våra vardagsrum för att klara av att fostra. Så vi svek barnen då vi uteslöt dem ur sagoberättandet och tidlösheten. Så vi svek barnen genom att ta bort lördagsgodiset och göra allt till vardagligheter. Så vi svek barnen genom att göra dem till små egna centrum. Så vi svek barnen genom att fostra dem till mottagare. Så vi svek barnen genom att ringa in dem som problem. Så vi svek barnen genom att söka felen i dem.
Så vi svek barnen genom att inte ha tid med dem. Så vi svek barnen genom att ge dem snabbmaten. Så vi svek barnen med att inte behöva diska. Så vi svek barnen genom att inte låta dem lära sig att steka pannkakor. Så vi svek barnen genom att inte lyssna. Så vi svek barnen genom att låta dem se på saker de inte ska se på. Så vi svek barnen genom att inte ha vuxna hemligheter. Så vi svek barnen genom att inte god-natta och bädda om dem. Så vi svek barnen genom att förse dem med för mycket pengar. Så vi svek barnen genom att ge dem en TV på rummet.
Så vi svek barnen genom att förskjuta ansvaret om dem till någon annan. Så vi svek barnen genom att blunda. Så vi svek barnen genom att ta bort deras längtan. Så vi svek barnen genom att genast ge dem det de önskar sig. Så vi svek barnen genom att skapa lekmiljöer avsedda bara för barn. Så vi svek barnen då hyvelbänkarna försvann. Så vi svek barnen genom att inte synliggöra att vi vuxna är engagerade i någonting eget.
Så vi svek barnen då vi påpekade att de var ensamma. Så vi svek barnen då vi inte lät dem vara en aningens för sig själva. Så vi svek barnen genom att inte odla äppelträd och klätterträd. Så vi svek barnen genom att inte göra saker för oss själva. Så vi svek barnen då vi tog dem förbi åldersgränserna på bio. Så vi svek barnen och gav dem spel de är för unga för. Så vi svek barnen genom att förringa deras talan. Så svek vi barnen genom att ge dem rättigheter de inte fick äga ansvar, delaktighet och förvaltande i. Så vi svek barnen då vi ständigt såg till att de var sysslosatta. Så vi svek barnen genom att göra ensamheten farlig.
Så vi svek barnen genom att göra dem förmer än de är. Så vi svek barnen genom att sätta dem i aktiviteter de inte själva längtat efter. Så vi svek barnen då vi inte visade att vi behövde deras hjälp. Så vi svek barnen genom att göra den nära världen farligare. Så vi svek barnen genom att inte skapa sammanhangen. Så vi svek barnen genom att göra säkerheten viktigare än verkstaden. Så vi svek barnen genom att ta bort alla hinder. Så vi svek barnen genom att inte lära dem härbärgera svårigheter. Så vi svek barnen genom att inte frustrera dem.
Så vi svek barnen när de skrek på oss att de fanns. Så vi svek barnen genom att inte tro dem om sina förmågor. Så vi svek barnen när vi sa att de skulle lära sig. Så vi svek barnen när vi inte tillskrev dem det de själva hade lärt sig något värde. Så vi svek barnen genom att exkludera dem med etiketter. Så vi svek barnen genom att aldrig hinna med dem. Så vi svek barnen genom att inte samtala med dem. Så vi svek barnen genom att inte låta dem ha tråkigt.
Så vi svek barnen genom att upphöja det evigt unga. Så vi svek barnen när vi vägde oss. Så vi svek barnen över en hamburgare istället för att baka en bulle och steka en potatis.
Så vi svek barnen genom att efter skilsmässa tala om den barnfria veckan. Så vi svek barnen med vårat tal om dem och inte till dem. Så vi svek barnen genom att inte visa att vi tycker om att vara med dem. Så vi svek barnen genom att göra dem till projekt. Så vi svek barnen genom att göra allting lätt för dem. Så vi svek barnen genom att för fort torka deras tårar.
Så vi svek barnen då vi sa till dem att sitta still. Så vi svek barnen genom att göra allt omkring dem säkerställt. Så vi svek barnen genom att inte skapa svåra uppgifter och utmaningar. Så vi svek barnen genom att inte tro på våra undervisningar. Så vi svek barnen genom att inte förvalta miljön. Så vi svek barnen genom att slå ett slag för det hårdare tagen!
Så vi sviker barnen genom att inte inse att vi sviker dem om och om igen.
Anne-Marie
som ser att diskussionen går vidare hos Morrica!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Är barnen till att vuxna ska alltid ha dåligt samvete?
Nej, det tror jag inte, det hoppas jag inte.
Barnen är det perfekta referensen till att ständigt omvärdera oss själva. Helst utan dåligt samvete.
Dåligt samvete är det enkla väggen för att kapitulera. Det finns inget framtidstro i dåligt samvete.
DELAR FULLT UT DIN TANKE. Men vi sviker dem gång på gång. Vi kan alltid fundera över oss själva. Vi är vuxna detta. A-M
Din text var väldigt viktig för mig just nu. Det bästa på länge. Tack!
/J
Min uppfattning är att vuxna(föräldrar eller pedagoger) tror sig ofta fundera över sig själva i relation till barnen och lika ofta resultatet blir dåligt samvete och känsla av otillräcklighet.
Vi borde söka oss till andra vägar, tycker jag. De vägarna finns. Och om de inte finns vi måste upptäcka dem.
Samspelar vi med barnen så ser vi dem. Ser vi barnen som projekt förlorar vi oss i ett uppdrag. A-M
En viktig text, mycket viktig. En värld där de vuxna inte vågar vara vuxna rasar ihop, och barnen tvingas bli vuxna i förtid utan att vara redo för det – utan att ha getts tillfälle att öva i lek och pröva roller i samspel.
Det glädjer mig Morrica – ta emot texten som ett slag upprop för barnet. Barn samspelar oändligt med oss vuxna. Men vi ser det inte. Vi samspelar kanske inte riktigt värdigt med barnen. A-M
Svek är ett så starkt ord!
Kanske också nödvändigt eftersom det inte går att tänka sig en människa utan ansvar, samvete och därmed och skuld och svek.
Men jag tror att det gäller att inte fastna i fördömandet. Varken mot andra eller mot sig själv!
Jag ska läsa din text fler gånger och är nyfiken på hur lärarstudenter förstår den. Det krävs en viss mognad för att orka leva med skuld och skolans tradition är ofta självförhärligande.
Skuld är jag inte ute efter. Jag har medvetet skrivit i dåtid, det är endast sista meningen som är skriven i presens. Skuld är inte konstruktivt. Jag är också en del av det jag skrivit. Ingen går riktigt fri. /Anne-Marie
Det kan också handla om att sätta ord på något vi måste sätta ord på kollektivt. Den enskilde skulle inte klara av ansvaret ensamt – men kollektivt kan vi ta emot detta ansvar. It takes a village to bring up a child – remember! A_M
Så skönt att höra andra med samma tankar och åsikter, ibland behöver man bekräftelse för att våga orka fortsätta vara stark i motvinden.
Vi måste våga lyfta verkligheten. Se barnet. Det är på väg in i historien igen – och det gamla förhållningssätten tycks återigen få vind i seglen. Jag tänker på de senaste vindarna kring barnaga. Hur ser vi på den? Jag räds det vi långsamt kryper tillbaka till. Ett barn är ett barn. A-M
Aga är oförmågan att ta sig till dialog.
Och dialog borde övas sedan små åren. a
Att aga ett barn är lika värt med att inte ha någonting att säga till ett barn.Barnet blir lika förtvivlad.
Det var mycket välskrivet SSpirit. Dessa ord skriker. A-M
Tack.
Förhoppningsvis skriker mina ord efter hjälp. Att få hjälp att hitta till dialogen och självinsikt. För att inte hamna i impuls lösningar som agan eller inte ta någon ställning alls.
Pingback: Så svek vi … eller en klocka utan visare « Anne-Marie Körling