Precis som livet pågår i varje klassrum tar det också slut. Ett liv ändas. En förälder dör. Ett barn. En elev. Och tomrummet efter en klasskamrat så stort. Och förståelsen för döden så liten. Vi är där vi är, tillsammans, och det är gott. Klassrummet är vår samlingsplats.
Läraren vår ledare. Barnen kommer att titta på hur vuxenvärlden gör. Eller inte gör. Om vuxna undviker döden, namnet på barnet, så gör barnen det också. Barn orienterar sig inte utan vuxnas orientering. De vuxna gör och visar gör också barnen. Att barn tänker och funderar lika mycket som vi vuxna är inget vi ska fundera kring. Barn tänker. Och om vi undviker att bemöta eller beakta barns tankar så tror vi att vi inte väcker någon björn som sover. Det finns ingen sovande björn. Björnen är vaken.
När något har hänt tänker jag att vi vuxna inte bör kliva ut ur våra roller och våra klassrum. Vi kan inte överlåta till andra att ta hand om barnen när något har hänt. Den som står barnet närmast måste finnas. Annars blir allt så farligt. Och det läraren ska och kan göra är att vara saklig. Detta har hänt. Detta!
Och om detta kan vi berätta om och om igen. Berätta då eleverna frågar. Så att vi inte börjar tala om alla OM. Om finns inte. Om skapar fantasier. Verkligheten skyddar. Det kan låta märkligt. Men verkligheten skyddar. Det faktiska ger ramar. Att hålla sig till det faktiska; Vår klasskamrat dog klockan 12.10 en tisdag. Vår klasskamrat hade varit sjuk i xxx och hela familjen satt intill eleven. På lördag är det begravning. Detta måste sägas med empati och känsla. Läraren får ha känslor. Naturligtvis. Lärarens känslor måste dock ge utrymme för elevernas. Läraren ska ha och få stöd i kollegiet, av rektor och tillåtas prata om det som skett närhelst läraren vill och behöver. I klassrummet måste eleverna få möjlighet att sörja och ta avsked. Det kommer och måste få ta tid, olika tid.
Och sorgen, känslorna finns i ett rum. Klassrummet. Barn gråter inte på beställning. De gråter inte alls. En del kanske inte gråter en tår. De är inte okänsliga. De vet ännu inte varför eller hur de ska gråta. En del blir arga och slår i väggar för att något hänt som inte ska hända. Döden har knackat på och påmint om att livet inte är att ta för givet. Döden finns.
Det är också obehagligt att något inte får fortsätta i all tid. Att livet har ett slut. Och att man inte vet. Barn brukar grubbla på döden. Runt nioårsålder kommer mängder av tankar då barnet förstår något om sin egen dödlighet. Och sorgen och ångesten över att livet är så blir under en tid stor. Barn kan sova sämre. Och samtidigt växer barnen upp och lär sig leva med faktum att vi är dödliga. För att nästa och nästa gång ha tider då döden och förståelse för döden är där igen och påminner. Kan jag dö? När ska jag dö? Måste jag dö? är frågor som barn kan tänka om och på.
Den kamrat som dör får ha sin plats kvar i klassrummet. Bordet och stolen kan gärna vara en plats att minnas och bereda hågkomst kring. Vi behöver inte genast städa bort allt det liv som fanns. Vi kan få minnas och ha något fysiskt kvar. Vi får behålla våra minnen också. Vi kan kollektivt berätta om vår kamrat. Allt av detta måste ske i varsam omtanke om elevernas frågor och tankar. Inget undervisande av. Ingen avsatt tid för sorg. Sorg är hela tiden. Sorg är lite då och då. Därför ska vi inte sätta ett slutdatum på hur länge vi får sörja. Däremot ett slutdatum då vi tar farväl av stolen och bordet i klassrummet.
****
Jag återkommer om sorgen. Det finns flera inlägg i min blogg under etiketten sorg. Jag har skrivit detta inlägg på begäran. Och jag tänker att jag inte funderat klart. Vi måste tänka ihop.