Barn i sorg och läraren mitt i den

Jag får mail och ibland om innehåll som är stora och mycket svåra. Den om barn i sorg. Låt mig tänka öppet kring frågan hur att vara lärare i detta.

Barn är i sorg.Vi säger så. Jag tror inte att det är så. Barn kliver in i sorg i egen takt. Barnet måste få spegla sig i känslor och få dem återgivna i mycket respektfull takt och samspel.  Jag tror barn kliver in i sorgen. Och när de väl är där är den randig.

Barn har upplevt något som gör att de är i sorg.

Kanske känner barnet inte igen känslan. Den är också ny. Denna outhärdliga sorg efter att ha förlorat en förälder. Kanske har barnen inte börjat känna den. Kanske skyddar fantasin dem från det som ännu inte är närvarande. Den att bortgången är för alltid. Det är en värld som inte har någon karta för någon endaste människa. Den att bli kvar. Utanför döden och kvar i livet.

Då det händer, dagarna efteråt, då någon rycks ifrån är inte alldeles självklart lika upplevda av ett barn som av en vuxen. Sorgen är kanske inte där från början. Men omvärlden ger sorgen uttryck.

Om man då möter ett barn som man tror sig ha upplevt det absolut värsta är det inte helt säkert att barnen klivit in den upplevelsen på samma sätt som vi vuxna tror barnet om. Det är inte alldeles säkert någonting alls. Vi kan inte veta. Vi kan inte anta någonting alls.

Skolan är i detta fall något beständigt och väldigt vanligt. Rutinerna är och blir trygga, den vanliga skolmaten det mat mål om dagen som kanske måste nära längre än sina fjuttiga timmar under skoltiden. Samvaron av alla andra påminner om livet. Det är kanske det som är skolans avgörande roll när något händer. Inräknandet, uppräknandet, sagan, språket och gemenskapen.

Jag tänker att det viktigaste en lärare kan göra är att hålla inne med sin egen sorg, skrika ut den i personaltäta personalrum, prata med kuratorn och psykologen men inte i klassrummet. Men närvaron ska absolut finnas där.

Läraren bör vara:

• tillåta allt och alla känslor, de ser olika ut hos var och en av eleverna och kommer under olika tider. En del kanske inte känner alls. Utan vill ha distans.
• närvara
• hålla, och detta hålla är att ge ett innehåll och skapa ramar
• vara eko, inte värdera uttryck utan mer återberätta dem och ge dem tillbaka till eleverna
• stanna, inte ersätta sig själv med någon annan, utan vara där som den viktiga person man är som den eleverna relaterar och knyter an till.
• bekräfta… om och om igen… alla känslor är känslor.
• lyssna och öppna sina sinnen för det som sker och måste uttryckas
• hålla tillbaka med sig själv och ha koll på de känslor som kan hindra barnens känslor
• värma… och det är inte den kroppsliga värmen utan hela värmen… all värme och människotillgänglighet som man själv utgör
• lita på elevernas vilja till samspel
• vara följsam och lyssna, titta, ge och finnas
• se över tiden och skapa utrymme för tid som krävs. Den är väldigt lång och denkräver att den blir unik och egen för varje barn.
• inte skapa skuld för dem som inte känner, eller för de som känner mycket… inte skuldbelägga känslorna som finns eller inte finns

Jag är på inget vis klar med mina tankar men vill ge den lärare som skrev till mig ett bollplank.

Jag håller där du är! Vi måste göra gemensamt det vi är och befinner oss i som lärare!

Återkom! Återge! Återfinn!