Barn i sorg: Modet att ingenting göra

”Modet att ingenting göra”  av Lars Björklund är en mycket bra bok att läsa, bland många, andra böcker, kring sorg. Modet att ingenting göra är en god bok med goda insatser. Det handlar om att tillåta sorgen. Inte ta bort den hos den som sörjer. Bara närvara i den och i närheten av. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vill låta oss göra det. Det är svårt att sörja om omvärlden inte vågar närvara i sorgen. Sorgen går inte bort för att man ger lösningar på hur man får bort den. Sorgen ska inte tas bort. Den ska få vara där. Sorg är heller ingen sjukdom. Sorg är ett tillstånd. Och sorg kan vara lågmäld och livslång. Det är inte farligt att sörja.

Då det gäller barn tänker jag på hur anpassningsvilliga barn är. De anpassar sig till oss. Om det är för svårt för de vuxna att hantera sorgen så lindar barnen in de vuxna i bomull för att skydda dem. Men sorgen kräver sina utrymmen. Kommer det inte ut så sätter den sig i något kroppsligt. Det gäller i alla känslor. De sätter sig någonstans.

Modet att ingenting göra är inte att frånsäga sig närvaron. Det är att närvara. Det går inte att rädda undan sorgen från ett barn. Men ingen, ingen, ingen människa, stor eller liten klarar av ensamheten. Sitt intill. Var. Andas. Lägg en filt runt. Håll om. Håll om. Håll om.

Sorgen gör oss lyhörda också. Vi vet vilka vi kan sörja hos. Vi vet vilka vi måste skydda från sorgen. Vi som sörjer vet. Och vi ansvarar för det den andre inte klarar av. Vi ansvarar för den sorg som vi måste få göra och leva i.