”Det barn väljer att läsa kan inte vara bra”

Självständig läsning i mitt klassrum 2002

Osäkerheten rörande barns egna val av böcker handlar om vuxenvärldens syn på desamma. Jag möter så många föräldrar som är osäkra på vilka böcker de ska läsa för sina barn och samtidigt rädda för det barnen själva vill läsa. Inte sällan avfärdas böcker som för svåra eller för lätta vilket gör läsningen till en förväntad prestation som pekar mot läsarens kompetens istället för ett gemensamt läsande där vi tillsammans får utforska vad boken vill berätta och den gemenskap barn kan känna med böcker.

Jag föreläste på en bokhandel där föräldrarna lyssnade till det jag hade att berätta. Innan föreläsningen kom en orolig mamma fram med två böcker i famnen, de böcker hon ville ge sin son, samtidigt som sonen hade en bok i famnen som han vägrade släppa taget om. Mamman kom fram till mig för att fråga vilken bok som var mest lämplig. Jag frågade henne vad hon själv tyckte och vad hon själv lade in för betydelse i ordet lämplig. Hon sa att hon ville att sonen skulle få det bästa och att det skulle leda till hans utveckling. Jag frågade varmt om vilken utveckling hon ville främja. Hon svarade att det skulle främja hans läsintresse och intresse för böcker i allmänhet. Jag såg på henne. Denna oroliga mamma. Jag bad henne se sig om och berättade att vi står i en bokhandel, och där i en barn- och ungdomsavdelning. Böckerna här finns där av en anledning. Den att locka med sin mångfald av innehåll och genom roliga och viktiga ord, sköna och fantasieggande illustrationer få barn att läsa. Jag bad mamman fundera över de bokval hon hade gjort och samtidigt se den bok som sonen valt och som han vägrade släppa taget om.

– Hur kan vi inkludera den boken som din son har valt i vår diskussion? frågade jag.

Hon svarar att hans val inte bygger på någon kunskap. Han väljer ju bara. Och just där inser jag vad som kan göras. Mammans val är av annat innehåll. Det måste också få finnas. Sonens innehåll likaså. Hans intresse måste få utrymme. Mamman måste lita på sin sons val annars betyder hans val ingenting alls. Det är avhängt de vuxna att bestämma om vad att läsa. Jag har förståelse för det eftersom vi vuxna gärna vill försäkra oss om att våra barn lär sig att läsa och samtidigt lär sig tycka om att läsa. Men att hindra deras val från att bli betydelsefulla är direkt kontraproduktivt i frågan om att få barn att läsa. Barn förlorar sin röst i bokvalet.

Då sonen fick visa fram sin bok för mig visade det sig att hans val liknade mammans bokval, med den skillnad att hans bok innehöll ett annat ämne, och tillsammans hade de nu tre faktaböcker som de kunde läsa. Pojkens bok handlade om fåglar och man kunde trycka på knappar för att framkalla fåglarnas ljud. Mammans handlade om andra saker.

– Så spännande med fågelljud, sa jag. Berätta om fåglarnas ljud.

Pojken berättade och mamman fick höra hans intresse i sak. Hon såg att det var just den här boken hon skulle köpa. Hon förundrades över att hon ringaktat hans val. Nu såg hon på bokvalet med andra ögon och blev själv intresserad av det boken handlade om. Speciellt när hennes son var så intresserad. Tänk… sa mamman. Hon köpte två böcker, en som hon ville läsa för sin son, och den boken sonen ville ha och som de också skulle läsa tillsammans. Så bygger man ett läsintresse, tänker jag.

Man behöver inte köpa böcker man kan också låna dem. Kanske handlar ekonomin om att en bok ska köpas och att det blir svårt att kosta på sig två. Det kan vara på sin vakt att säga det. Men läsare, unga och nyfikna, måste bejakas genom att man visar intresse för vad de vill läsa och varför. Inte för att vi så snabbt räknar ut deras val som mindre värda.

Min morbror var bokhandlare. De serieböcker som barn och unga läste i mass såg både föräldrar och bokhandlare ner på, berättade han. Barn som frågade om en ny bok i serien behandlades lite som ickekunder. Min morbror berättade att han bestämde sig för att inte bedöma böckerna utan att läsa dom. Så gjorde han. När barnen kom in för att köpa ytterligare en bok kunde han därför samtala med dem. Han minns att han tyckte språket var knepigt men innehållet spännande. Det var många ord han förvånades över och fick tänka om. Med sin kunskap om vad barn läste och tyckte om kunde han visa att han också läste dem. Det dröjde inte många år förrän de unga kom tillbaka som ungdomar då med ett förtroende för den gamle bokhandlaren. Kunde han nu visa dem något annat, nu när de vuxit ur böckerna?

Det bokbandet. Det bokbandet! Det livslånga läsintresset handlar om att följas åt. Inte att värdera och förringa. Det vi vill att barn ska läsa kan vi läsa högt för dem. Då knyter vi många fler band än det till boken. Vi knyter samman vår historia och kan alltid relatera till en gemensam läsupplevelse. Den läsningen! Den famnen! Det innehållet!

Läs mer i VÄCK LÄSHUNGERN, 2018 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Lässtrategier, Litteratur och läsning, Relationer och vänskap, Strategier, Synligt läsande, Väck läshungern and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>