Jag har intervjuat oändligt många om deras läsattityder, läsvanor och om boken de läser, eller för den delen vad som hindrade från att läsa, om att inte läsa alls, vad man har för minnen av läsupplevelser.
Jag noterar att de som har positiva minnen av läsupplevelser kopplar dem mera till relationen till den som läste boken än vad boken handlade om. Häromdagen berättade en man om sin farfar och hur han läste högt. Han kunde härma farfars röst trots att det var nästan 45 år sedan farfar läste högt för honom. Mina elever som har läsupplevelser med sig till skolan har en annan attityd till läsandet än de som inte har det. Därför är det så viktigt att ge barn och unga, tonåringar och unga vuxna en läsupplevelse så att de kan få relatera både till relationen kring boken som innehållet som boken förmedlade och gav.
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Körling: Ovan trädtopparna; Intervjuer med läsare från 2-95 år.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Spännande! Själv har jag nästan inga minnen av högläsning, utan nästan alla mina (väldigt positiva!) läsminnen är egen läsning. Lärde mig läsa när jag var fyra, så innan dess har jag inte så många minnen över huvud taget. Så jag är väl ett undantag. Kanske borde jag vara avundsjuk, men det har ju gått bra ändå.