Eleverna fick undervisning i dubbelteckning. Läraren visade och instruerade. Jag deltog som en fluga på väggen. En elev hittade ett ord och ringande in det. Det fanns två likadana bokstäver i ordet. Reste var ordet. I det fanns två e.
I ordet dubbelteckna är det två b och två e. Genom att eleverna får visa hur de förstår får vi förstå hur vi kan undervisa så att de får förstå. I det tysta kan det inte ske. Det är genom samtalen vi kan förstå hur barn förstår. Och då vi förstår hur barn förstår har vi uppdrag för det kommande. Att undervisa igen genom att förtydliga och visa, utmana och pröva. Det är genom elevernas gensvar vi förstår hur vi kan utveckla undervisningen. Kan de inte – ge undervisning igen.
Vi kan också ställa framåtsyftande frågor som gör att eleven får veta något genom frågan och därmed utmana det eleven har förstått. Då bör vi bekräfta elevens förmåga att se varje enskild bokstav för sig, det är två av samma. Dubbelteckning är något annat. Om det ska undervisningen handla om igen, igen och igen. Det är genom den eleverna får lära sig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
