Jo. Jag tar alltid med mig en hög med böcker. Och jag slår mig ned med min hög med böcker. Jag tittar i dem. Jag läser ur dem. Sitter på en skoltrappa. Eller på någon plats, synlig. Ja, jag syns. Idag satt jag i en trapp. Fyra böcker hade jag med mig. Olika böcker. Vips kom där flera barn. Frågade om vad jag läste och varför jag gjorde det. Sen tog ett av barnen boken och läste ur den, skrattade åt bilderna, lutade sig mot mig och så tittade vi tillsammans. Så blir boken det centrala. Och språket ur den blir vårt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
