Intill mig sitter en liten familj. Inom familjen talar man två språk. En liten hoppar mellan sina föräldrar, sjunger, pratar och kramar, hoppar och leker. Till den ena föräldern talar barnet ett språk. Till den andre ett annat. Ingen gång sammanblandar barnet språken. Ett skutt hit och ett skutt dit. Så plötsligt får barnet och jag kontakt. Barnet tittar på mig och säger ingenting. Sen kommer ett ljud. Ett bööööööö. Jag skrattar och säger något på det språk jag talar. Som om barnet sökte kommunikationsspråket med mig. Ett prövande ljud för att avvakta min respons. Som om barnet ställde sig den undersökande frågan
– På vilket språk ska jag tala med henne?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
