I kväll börjar programserien ”Världens bästa skitskola” sändas igen.
Jag ska följa serien så öppet och nyfiket som jag någonsin kan. Då jag skriver rubriken till detta inlägg så läser jag ”bästa”. Det är långt till att vara världens bästa skola. Frågan är om det någonsin är möjligt att bli världens bästa skola. Bästa är också något att definiera. Vad menar vi med bästa? Hur vet vi när det är sämre än bäst?
Att skolan beskrivs som en skitskola upprörde mig till en början. I mångas ögon är det en skitskola. Besvikelsernas skola. Eleven som kastar ut skolan som möjlighet och väljer att vända den ryggen kan säga att skolan är en skitskola. En sårad säger så. Men kanske också en som vågar se bristerna och famna dem som de ser ut, en aning kärleksfullt.
Men skolan är en utvecklingsplats. Den ska utvecklas. Det är massor av saker som måste bli bättre. Det är många saker vi ska reda ut och väldigt många saker vi ska öva oss i att förbättra. Vi måste bli bättre på att sätta ord på det vi gör. Vi ska bli bättre på att tala sakligt om skolan. Vi som är i den. Med varm saklighet famna skolans uppdrag och hålla oss till det vi ska göra. Läroplanen säger:
”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.”
Inom skolan ska eleverna få diskutera, argumentera och analysera, säga sitt och genom läraren möta tolerans, varm saklighet. Jag ska förhålla mig så till programmet. Varmt saklig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
