Då vi upptäcker att elever inte kan läsa betyder det att vi har ett mycket viktigt uppdrag. Att inte kunna läsa i skolan gör skolans arbete meningslöst. Att inte kunna läsa i en miljö där läsförståelse förväntas och inte längre talas om gör att elever måste utveckla strategier för att dölja sin oförmåga. Eleverna får känslor av att vara dumma, inte förstå, känna sig utanför och att det är kört. Undervisningen kör över eleverna och kör ifrån eleverna. I den miljön är det ingen som räcker upp handen och säger att jag kan inte, jag förstår inte, jag hänger inte med trots att det är just vad eleven borde kunna göra. Säga ifrån.
Det handlar inte om att be om hjälp. Det handlar om att få. Det är skolan som ständigt ska ha kännedom om hur eleverna läser för att kunna anpassa och utmana läsförståelse i undervisningen. Det handlar om att vara i en skola där läsundervisning och läsuppföljning är en del av elevernas vardag och där deras läsning är dagliga frågor:
– Hur förstår du den här texten? Hur gör du för att läsa den?
Då jag arbetade vid en skola gick det ett rykte om att det gick att tala om sin läsförmåga med mig. Jag blev kontaktad av elever som på rasterna fick veta hur de läste och vad de kunde öva på för att utveckla sin läsförmåga. I matsalen kom eleverna under lång tid och berättade om sin läsutveckling. Jag har funderat över detta. Att läsförmågan liksom var en fråga som inte längre ställdes och inte längre var en aktiv del av undervisningen. Ju högre upp i åldrarna ju tystare om hur att läsa. Den tysta läsningen kunde för många bli en räddning. Att härma andra läsare genom att slå upp en bok, titta ned i den och vid lämpliga tillpunkter vända sida gjorde att man kunde se ut som en läsare utan att vara det. Strategier elever utvecklar då klimatet inte tillåter dem att berätta hur det ligger till. Det betyder att eleverna inte hittar på eller är lata, inte vill utan att de inte kan. I en skolmiljö där dessa strategier krävs måste skolan tänka om, göra om och agera annorlunda. Jag lärde mig mycket av att samtala med elever om hur de läste. Jag frågade mycket sällan om vad de läste.
En elev jag träffade berättade att hon alltid såg till att räcka upp handen ofta för att hon visste att om hon räckte upp handen så trodde läraren att hon kunde och ställde inte frågan till henne. Om det någon gång blev så att hon fick en fråga låtsades hon glömma bort och frågan gick till någon annan. Eleven kunde inte läsa på det sätt undervisningen krävde. Eleven berättade att hon alltid fick hjälp av sina kompisar. De berättade om innehållet så att hon kunde delta.
Vi måste tala om reparation. Att reparera, underhålla och utveckla. Att reparera handlar om att göra annorlunda, ge undervisning igen, lägga ned ordentligt arbete på att säkerställa att eleven får lära sig att läsa. Allt annat kan skjutas åt sidan. Att underhålla läsförmåga och läsförståelse handlar om att ge eleven texter som gör något med eleven och i undervisningen ska högläsande texter ge en horisont om vad att läsa och ligga inom den läsförmåga som eleven en gång ska få uppnå samt utveckla läsförståelse och läsförmåga genom att utveckla undervisningen så att eleven får uppleva utveckling, inte avkrävas den.
En elev som kämpar med sin läsning får ofta läsa texter som inte ger läsningen den attraktiva kraft läsningen behöver. Elever som inte kan läsa måste läsa ikapp, läsa det som står i faktaboken, läsa artiklar som finns i undervisningen. De läser bara texter som de måste läsa. Ingen läser så. Läsningen ska innebära något för den som läser. Läsning ska väcka något inom läsaren. Läsning måste betyda att läsaren blir till.
– Varför ska man läsa, frågade en elev mig. Jag har aldrig läst något som gjort mig glad.
Frågan är viktig att fundera på. Inte ge ett snabbt svar och peka på nyttan med läsning. Hellre spegla frågan till eleven själv
– Ja, varför ska man läsa?
Genom att låta eleven berätta om sin läsning så kommer vi att pedagogiskt få redskap om vad vi ska göra, hur vi ska förhålla oss, hur vi kan skapa undervisning där läsning är ett innehåll för alla.