Dyslexi: Varsam och följsam läsundervisning

Dyslexi är en diagnos som handlar om läs-och skrivsvårigheter. Det tål att faktiskt påminna sig om det om och om igen.  Vad det innebär för eleven kan vi som läser knappast förstå. Skolgången påverkas. Självförtroendet likaså. Inte sällan känner sig eleven dum.

Om man då undervisar måste man förstå hur svårt det är att delta som läsande, ibland omöjligt, och att detta påverkar elevens självkänsla och möjlighet att delta i undervisningen fullt ut. Skolan är textburen. Alla ämnen kräver läsförmåga. Tänk fem lektioner varje dag – samtliga innebär att läsa. Inte bara att läsa utan läsa för att förstå, kunna föra fram argument, läsa mellan de besvärliga raderna… puh.

Jag minns en av mina elever. Varje dag läste vi ihop. Varje dag diskuterade vi de av mig höglästa texterna. Eleven vars självförtroende var litet blev större och en vilja växte hos eleven – den att kämpa för sin läsförmåga. Något år senare, efter undervisning varje dag, kunde eleven läsa. Det upptäckte idrottsläraren. Inte att hon läste utan att något hade hänt med hennes hållning och hennes ryggrad. Hon föreföll mer säker, sa idrottsläraren. Och det märktes i hennes förhållande till skolans innehåll. Hon blev mer aktiv. Mer frågvis och mer intresserad.

Sedan dess har jag haft många elever med liknande problem. Jag funderar noga på hur jag ska börja undervisningen – oftast mer av samtal, mindre av kontroll och mer av nyfikenhet. Så möter jag eleven.

Nyligen fick en elev upptäcka sin läsförmåga. Men inte genast. Jag frågade vilken text eleven ville pröva sin avkodning genom. När eleven valt en text ramade jag in varje rad för sig för att förhindra att andra meningar oroar och gör det svårt. När meningen var avkodad visade jag hur många ord eleven hade läst. Därefter nästa mening.

Det är viktigt att påminna sig om att eleven använder all sin kognition till att avkoda varför vi inte kan ställa några frågor om vad texten handlar om. Det kan vi göra först då vi läst texten högt för eleven. Däremot kan man lyfta fonologiska och morfologiska frågor. Dessa visar att man fokuserar på det som eleven faktiskt gör.

Det är också värt att minnas att eleven springer marathon i texten. Det kräver en enorm tankeverksamhet att läsa texten. Därför ska vi ta hänsyn till elevens ansträngning och inte kräva mer än vad eleven förmår. Hellre korta stycken i trygghet med en lärare än längre stycken som eleven faktiskt inte förmår att läsa. Det handlar inte om vilja. Det handlar om att inte kunna. Men över tid, med mycket varsam ledning och ett nyfiket följande kan texter göras åtkomliga.

Då jag visade elevens ”resultat” var det elevens ögon jag såg in i. Den glädjen och den förvåningen som eleven visade åskådliggjorde att eleven upplevde något annat än misslyckande. Det är vad eleven ska få uppleva. Av 50 ord kunde eleven läsa 46. Det är cirka 90% av texten.

Jag noterar – texten består av 50 ord:

• eleven rättar sig själv – ”var” ändras till ”vår” 1/50
• eleven ljudar 4/50 ord
• Veckan, salarna förändrades till andra ord
• Ogillade – ordet blir krångligt med inledande bokstav
• Ventilationen – alla stavelser korrekta

Jag antecknar noga och gör sedan en analys av det jag ser för att återge det som främjar elevens läsande men inte det som ännu inte har varit ett innehåll för undervisningen. Det är den som ska byggas upp. Den ska omsluta eleven med varsamhet och respekt.

Det kan också vara värt att minnas det långsiktiga arbetet. När eleven börjar läsa måste undervisningen fortsätta och pågå. Det handlar också om att visa att det eleven väljer att läsa är något som också väcker min nyfikenhet och kan utgöra en del av det viktiga samtalet och gemenskapen med det som sägs.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling