”
Om man uppfattar bildning som kompetensutveckling /… / kan man, för det första, med hjälp av detaljerade läroplaner planera vad eleverna ska lära sig, för det andra, med världsomspännande kooperativa, kvantitativa metoder (PISA) noga mäta om målen uppnås, och för det tredje, med hjälp av riktade undervisnings- och inlärningsmetoder och uppföljande
evidensbaserad forskning bestämma exakt hur rattarna ska ställas in för att förbättra resultaten. Detta är i alla händelser den nuvarande utbildningspolitikens dröm – trots att alla lärare av dagliga erfarenheter blott alltför väl vet att bildningsprocesser inte fungerar på det viset.”
Detta skriver Hartmut Rosa (2018) i boken Det vi inte kan råda över, om vårt förhållande till världen, Daidalos Förlag. Jag läser den med eftertanke. Kan inte släppa taget om tankegångarna. Främst är det Rosas begrepp ”resonans” jag funderar kring. Att jag funderar kring det Rosa skriver handlar om just den ”resonans” Rosa beskriver, främst i sina tidigare böcker, men också i den jag läser nu.
Resonans implicerar en dubbelriktad rörelse, så det räcker inte att jag griper efter värld, utan resonans förutsätter att jag låter mig anropas, att jag blir påverkad så att något utifrån når fram till mig.
s.59
Jag minns när jag hade en sådan upplevelse då jag började läsa en bok jag tyckte hade ett vackert omslag. Det var Dave Goulsons bok A sting in the tale. Jag transformerades. Blev en annan trots att jag var samma på en och samma gång. Min omvärld, den vanliga, blev större. Det var ett äventyr varje dag. Ju mer jag lärde mig om humlor desto större blev mitt intresse. Jag borrade mig ner i boken som humlan blomman. Jag buffrade runt i texten och tog med mig näringen in i mitt liv. Tomaterna blev viktigare och jag kunde inte längre behandla dem som något så enkelt som en tomat. Jag tänkte mer på de viktiga insekterna, de som pollinerar och är livsnödvändiga för allt det vi kan få genom deras arbete. Större blev bilden. Större blev kunskaperna. Mer innehåll från andra håll påverkade mig. Jag tänkte aldrig att jag lärde mig. Jag befann mig i mig själv och tänkte inte på kunskaperna. Jag levde i en större värld där jag gick min runda med hunden.
Vi talar sällan om allmänbildningen. Vi talar mer om utbildningen. Men inte vad som uppstår när alla kurser och ämnen får kontaktytor med varandra, påverkar, lägger till eller förtydligar något som uppstår ur en tankevärld. När samband plötsligt blir synliga eller går att anas och väcker den egna vetgirigheten. Hartmut Rosa fortsätter:
Bildning uppstår inte där en viss kompetens förvärvas, utan när ett samhälleligt relevant utsnitt av världen ”börjar tala”, alltså när ett barn eller en ungdom plötsligt noterar:
”Oj, historia, samhällskunskap, fysik eller musik säger mig något” – de angår mig och jag kan egenaktivt ge mig in på dem.
Denna egenaktivitet? Jag ser den sällan i skolan. Kanske ibland i samtal då barn och unga får fabulera, berätta, förklara och tänka utan hänsyn till hur kunskaperna ska presenteras. Som eleven i årskurs fem som under tekniklektionen inte nöjde sig med att undersöka just det läraren ville att eleven skulle undersöka eftersom eleven hade fler frågor till fenomenet och gjorde egna kopplingar till andra ämnen. Då jag hade förmånen att följa eleven i utforskandet kunde jag se elevens upptagenhet med att pröva olika sätt, jag skulle säga en forskares förhållningssätt, och inte avfärda det som inte fungera utan dra lärdom av det och göra om och om igen. Eleven kopplade in fler innehåll i sitt utforskande. Jag följde tyst och ställde mig själv frågor om var i utbildningskedjan eleven kunde höra hemma. Lektionen var slut. Men inte för eleven. Är det inte så det ska vara?
Hartmut Rosa beskriver utifrån sina tankar om resonans och vad som tilltalar. Han menar att kompetenser är både nödvändiga och till hjälp för att gå in i djupare förhållande. Men, menar Rosa, kompetenser är aldrig bildningens slutmål.
Vi talar ibland om en bildningsresa. Vad menas med en sådan? Har den en början och ett slut? Hur tänker vi om Ellen Keys påstående att ”bildning är det som är kvar sedan vi har glömt allt vi lärt”?
Det slår mig ofta då jag samtalar med barn och unga som läser mycket att de kan göra cirklarna vidare och skapa fler kopplingar både till sig själva och till världen. De som läser låter sig tilltalas. Den som läser blir, om jag lånar Rosas ord:
”invändigt” nådd, berörd och satt i rörelse
s. 45
”Så att säga känner sig tilltalad.”
s. 46
Rosa talar om att bli anropad. Det är ett begrepp att utforska. När ser vi det i skolan? När upplever vi att det eleverna får lära sig drar dem in i världen eftersom den anropar dem?
Tillbaka till läsandet och bildningen. I ”En spricka i språket” Marx och Freud – våra samtida” av Per Magnus Johansson och Sven-Eric Liedman (2018) läser jag om Julia Kristeva och termen intertextualitet:
Varje text genljuder av andra texter, unika mästerverk lika väl som rutinskriverier.
När vi läser tilltalas vi av en text och därför av många andra. Om vi inte tilltalas – läser vi då?
Jag grubblar vidare. Är på inget vis klar med mina tankar.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
