Det var en sådan varm dag denna dag. Skolstart och ny som lärare. Jag hade mina finaste kläder, pirret i magen var också mitt och så solen. Den lyste över oss alla. Inte ett moln på himlen.
I klassrummet hade jag ställt iordning. Det fanns gott om tid för sådant då. Så kom eleverna. Första klass. För dem skolans första dag. Finklädda. Nyköpta ryggsäckar. Lika pirriga var föräldrarna. Lika nyfikna var morföräldrarna. Med följde ett och ett annat syskon. Klassrummet fylldes. Luften tog slut.
Jag stod där framme. Alla blickar riktade mot mig. Glömt att öppna alla fönster. Glömt att pilla in en liten servett i klänningens ärm, glömt att ställa fram lite vatten. Snart rann svetten. Försynt torkade jag pannan. Det rann ner över mina ögon. Som tårar rann svetten.
En elev vände sig till sina föräldrar och sa högt:
– Fröken gråter.
Då fick jag berätta om värmen, om tårarna som inte alls var tårar och visa min värme och mitt leende för alla där inne.
Vis av denna erfarenhet:
öppna fönster
öppna alla fönster
ha näsduk till hands (osynligt i fickan, eller i någon ärm)
ett glas vatten – inte iskallt det triggar – så ljummet om det går
ha något att fläkta med
prata om det som sker
Hej HOPP kollegor.
Önskar er det bästa, bästa.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
