Lite si och så med elevens lärande

På min fråga – vad önskar du av mig, jag som är din lärare, svarade eleven följande. Året är 2006

Jag har ofta fått göra insatser för elever som på något vis har kommit på kant med skolan. Inte sällan är de besvikna över att de uppleva att de är förstådda. Ofta har de diagnoser. Sällan får de några frågor om det som kan bidra till att deras skoldagar kan få handla om att lära sig. Då jag gör insatser ser jag till hela situationen som eleven befinner sig i:

• kontakt med lärare
• kontakt med elever
• kontakt med ämne (varje ämne undersöker jag)
• elevens behov av mat, frukt, dricka
• elevens reaktioner och varför
• osv

Ofta handlar det om att trygga läraren att fortsätta att undervisa men också att våga ställa lärande frågor till alla elever. Elever i behov får ofta frågor som underminerar deras vägar in i det gemensamma lärandet. Frågorna bör därför förändras. Att fråga en elev om eleven förstår är en för stor fråga. Att ändra frågan och bära med sig sitt ämne fram till eleven kan betyda att ställa en mer specifik fråga – Hur tänker du om vattnets kretslopp?

Det betyder att läraren upprätthåller kontakten med ämnet och ger eleven en möjlighet att dela innehållet med läraren. Det här ger sig inte på en gång utan läraren måste envist fortsätta att bjuda in eleven i samma innehåll som läraren undervisar om. Utan att ge upp. Utan att säga – Kom igen nu! Du kan säkert! Bara fortsätta att bjuda in.

Min erfarenhet är att eleverna över tid kommer att delta. Det gäller att vara en lärare som bär med sig ämnet och innehållet för lektionen och inte bryta bandet till det. Att därför inte prata om annat med eleverna utan helt enkelt varmt och sakligt med nyfikenhet vänta på ämnets och innehållets respons.

Ja, det där låter knepigt och det är knepigt. Men många elever får inte samma möjligheter i klassrummet. Vi ställer inte lärande frågor till alla elever. Det behöver vi göra. Och det kräver övning av oss när vi prövar att göra det.

Så när eleven äntligen börjar visa respons på det som sker och det som läraren bjuder in till – när de första tecknen kommer så kan vi glädjas åt det men i mål är vi inte. Förvandlingen kräver samma förhållningssätt för att förankras och bli tryggt för eleven. Ofta har elever lång erfarenhet av att inte vara delaktiga varför vi måste skapa ett envist och pågående arbete där vi inte ger upp om kontakt och respons genom undervisning.

Jag hade en elev som inte hade något egentlig skolgång under sina tre första år. Han satt för sig själv i en ”skrubb”. Där pågick ingenting. Efter långt envist arbete där jag bara höll mig till de innehåll jag hade med mig kom han så småningom in i undervisningen. Där var han rädd och osäker. I sin skrubb höll han hov, var kung i sin ensamhet. Hans kunskaper var så ringa att det inte gick att kräva läsförståelse eller alltför mycket skrivande. Genom samtal om det som var i fokus kunde han också få ingå. Vid ett tillfälle satt han i den ordinarie klassen och de hade matematik. Jag passade på att skriva ner på ett papper vad jag hörde att han berättade för sin klasskamrat:

• han kunde addera tal upp till tio
• han kunde subtrahera 5-3 (väldigt konkret noterade jag detta)
• han kunde använda språket i matematiken: Han sa pluss och ändrade till addera.
• han skrev läsbara siffror på ett papper

Detta skrev jag ner. Detta återgav jag sedan till honom. Han fick mitt papper och jag fick en kram. Han hade aldrig fått veta vad han kunde. Han var mest van vid tillsägelser. Det man sa till honom handlade om de krav man hade på honom. Han skulle sitta still. Det kunde han inte. Han fick inte prata. Det var svårt för honom att inte göra det. Han lärde sig senare att viska. Så han fick höra att han skulle sitta still, vara tyst och fick beröm när så skedde. Men ingenting om sitt lärande.

Mitt papper höll han hårt i. Jag fick kopiera flera exemplar av detta papper. Han skulle ge sin mamma, pappa, tanterna i matsalen, vaktmästaren, biträdande rektor och någon resurs han hade haft. Han var så glad över det här pappret.

Nåväl, jag behövde alltså skriva papper och noggrant ange VAD han kunde så att han fick en berättelse om att han kunde. Han gjorde framsteg trots att målen som var uppsatta överallt inte var hans mål.

Jag tänker ibland på det som Björn Åstrand visade mig. Filosofen Auguste Comte som skrev detta:

• Kärlek som grund

• Ordning som stöd

• Framsteg som mål

Jag tänker mycket på dessa tre innehåll. Själva grunden för lärandet är kontakten, toleransen, visad tilltro och att äga hopp om elevens utveckling. Att själva ordningen är stöd för relationer, för samvaro och för att vara en del av något som är större än den enskilde samt att framstegen bör vara i fokus, även om de tycks vara så små så är de framsteg som sker. Benämn dem sakligt med värme. Låt eleven få tillgång till sitt lärande.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling