Mitt svettiga, svettiga upprop!

Som nybliven och nyexaminerad lärare fick jag min första klass och mitt första upprop. Det minns jag med bävan. Det här hade jag inte lärt mig på lärarhögskolan. Om detta visste jag inget.

Jag hade gjort mig lärarfin, klänning och fin i håret och så skor som kändes bra att stå i. Hemma kom hjärtklappningen. Hua Hua så hjärtat slog. Jag sköljde händerna i kallt vatten, armarna också. Måste kyla ned mig själv.

Jag var i klassrummet på söndagen. Jag hade skrivit på tavlan, lämnat en väska med presenterarsaker och hade ordning på elevlistor och papper som skulle följa med hem. Allt var fint iordningsställt.

Måndagmorgon var pirret där. Några minuter innan jag välkomnade eleverna och deras föräldrar konstaterade jag att det var högsommar ute. Inte höst. Redan klockan nio var värmen tryckande. Utanför klassrumsdörren samlades föräldrar med barn. Deras röster var de första jag mötte. Jag stod en stund och lyssnade innan jag öppnade dörren.

In kom mina 28 elever. In kom deras 56 föräldrar. In kom det 18 syskon. In kom 5 stycken söta far- och morföräldrar. In kom mina vackra, vänliga och glada fritidspedagoger. In kom ett helt samhälle.

Jag välkomnade, presenterade, talade och ropade upp. Jag tittade in i glada, nervösa, spända, nyfikna, rädda elevögon. Jag tittade in i deras ögon. Allas ögon var riktade mot mig. Värmen steg. Jag började svettas. Jag svettades både av nervositet, spänning och av stundens allvar. Jag svettades också av den verkliga värmen och den dåliga luften inomhus. Det rann.

– Gråter du, frågade en elev modigt.

– Nej kära du, svarade jag, jag svettas. Det ser ut som tårar men det är det inte.

Jag lärde mig att det är inte farligt det som händer. Barn frågar om det de ser. Att berätta är inte farligt. Vi är människor. Det jag lärde mig var:

  • att i förväg öppna fönster och låta dem stå öppna
  • att alltid, alltid ha en vikt pappersservett i ärmen på tröjan eller i fickan på jackan, tillgänglig för svett, tårar och ja…
  • att det inte är farligt med känslor, pinsamt kanhända, men inte farligt
  • att de flesta lärare har starka känslor vid uppstarter och avslutningar

 

This entry was posted in Skolstart, Verkligheten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.