Jag läser en krönika som handlar om klassisk bildning. Om överlägsenheten att kunna och veta. Och när det gäller är det kunskaperna om det klassiska. Och krönikören har sin överlägsenhet att hämta ur sin källa av studier en gång för länge sedan. Men så läser hustrun också om antiken och tar poäng och så står kunskaper mot kunskaper. Den ena överträffar den andre. Överlägsenheten blir inte längre självklar. Den påverkas av någon som läser just nu och skapar lite motstånd med nya tankesätt och andra förnyade kunskaper som man får lära sig på högsätet. Också de gamla grekerna berättelser får nytt ljus. Kunskaper om är galgar att hänga upp ny på.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
