Ofta får jag ta lite extra hand om de där stökiga. Och jag gör det med nyfikenhet. För att göra något annat än det de är vana vid. Ofta får de höra sina namn i sammanhang som inte alltid är så roliga. De blir uppmärksammade ofta men ofta då det gäller uppförande. Mindre sällan för sina kunskaper. Jag väljer att titta på kunskaperna.
Jag har alltid en anteckningsbok med mig. Där noterar jag allt som eleven gör av kopplingar till det som sker i klassrummet och det som sker i undervisningen. Ibland kan det som sker i klassrummet inte alltid höra ihop med det som sker i undervisningen. Eleven som jag hade förmånen att träffa fick aldrig vara med sina klasskamrater. Han satt i ett eget rum, jag skulle kalla det en skrubb, där ingenting fanns att lära sig av eller genom. Resursens uppdrag var att häva ilskeutbrotten och förhindra utfall mot andra.
Metodiskt arbetade jag ut eleven ur skrubben. Byggde tillit genom att vara saklig och återgivande. Jag sa inget då eleven gjorde fel, bråkade lite med sakerna i mitt rum, lät det hela bero. Jag tänkte att han var trött på all uppmärksamhet kring allt det han gjorde fel.
Jo, jag lyckades. Vi fick kontakt. Den utvecklades och prövades. Det där med prövandet är besvärligt. För eleven måste pröva relationen om och om igen. Håller den här personen för mig? Pallar hon? Jo, jag pallar och håller. Men endast då jag möter andra kollegor som förstår att arbetet är svårt och då fikaraster verkligen är andhämtning. Annars har jag ingen möjlighet att orka med det jag måste orka med innan det blir ordning och reda på relation och innehåll. Eleven måste få nya erfarenheter av skolan. Om eleven har tre år av negativ skolgång och vag skolanknytning kan man inte tro att det tar några få veckor att visa upp en annan skola för eleven. Allt man gör måste hålla. Varje steg måste tas efter noga funderingar. Inget i hast.
En dag följde jag elevens lärande och under några minuter noterade jag det jag såg. Jag tänkte att eleven skulle få ha synpunkter på det jag noterat så jag skrev ut lappen och bad om ett samtal med eleven.
Jag skrev att
- eleven kan räkna flytande, dvs, att eleven kunde uttala samtliga tal (ex. 147 och 349) korrekt
- trots att läraren inte uppfattade kontakten relaterade eleven till läraren
- koncentrationen som infann sig under några minuter
- glädjen över att få visa det eleven kunde delta i
När jag berättade vad jag noterat blev eleven så lycklig. Den här lappen ville han att jag skulle kopiera. Sen skrev han en lista över alla som skulle få lappen. Sammanlagt blev det 16 papper. Rektorn fick. Biträdande rektor. Personalen i matsalen… mamma och pappa.
Hans glädje visste inga ord. Han pratade om lappen varje dag. När jag gick förbi vaktmästaren hängde lappen hos dem. Jag insåg att eleven var svältfödd på berättelser om vad eleven kunde och hur eleven arbetade. Hur man gör detta skrev jag i en bok för länge sedan – Vägen till skriftliga omdömen, 2006 – den handlar om att återge det man ser och inte det man inte ser och inte lägga till en enda förväntning om nästa steg. Bara stanna vid det som ägt rum och återge det för eleven.
När vi har elever som utmanar oss kan vi bekräfta deras lärande – det är en väg till att komma in i skolan och bli en del av den.
Hej Hopp
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
