Att titta på djur med en tvååring; Nöff säger grisen.

Vi går omkring och tittar på djur. Tvååringen och jag. Vi tittar på hästen, katten, tuppen, hönan, grisen och ankan. Barnet har lärt sig alla djurläten. Vad säger grisen? Nöff. Vad säger hunden? Voff. Så står vi där framför grisen. Vi påminner om vad grisen säger. Nöff. Nöff. Så säger vi. Men när grisen äntligen säger någonting så är det långtifrån ett nöff. Det är ett slags ynk, oijk. Barnet lyssnar noggrant. Ser frågande ut. Som om det är något som inte stämmer. När jag senare frågar vad grisen säger tänker tvååringen noga, svarar inte nöff utan gör ett slags grisliknade ljud så gott det nu går.