Den lilla pojken tittar ner. I hans öga en tår. En enda tår rinner nerför hans kind.
– Du är ledsen, säger jag.
Han tittar på mig och säger:
– Det är bara en tår. Den bara kom.
Jag tittar in i pojkens ögon och säger att jag gärna lyssnar.
Vi går åt sidan. Jag slår mig ner för att lyssna och bara vara där tillsammans med barnet och att skapa ett vi.
– Tårar finns för man behöver tårar, berättar jag.Vad ska man ha tårar till om man inte får gråta dem.
Då kommer en tår till, och en till och när gråten fått fart så behöver den utrymme en stund. Det går inte att prata när man är ledsen. Ofta är vi för snabba att prata. Gråten behöver utrymme och tillåtelse. Inte omedelbara lösningar. När pojken fått gråta lite kommer berättelsen. När den är berättad kommer lättnaden. I lättnaden finns det rymd och utrymme.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
