Hunden och sorgen

Jag gråter ibland. Det gör alla människor. När livet är svårt. När livet tar avstickare och sticker till. Jag gråter. Min hund gör det jag önskar alla gjorde när någon grät. Ingenting. Nja, han lägger sig intill. Lägger hela sin kropp intill, slickar bort några tårar, söker sig närmare utan att skälla. Varje tröstande människa skulle vara en hund. Eller läsa ”Modet att ingenting göra” vilket är en alldeles förträfflig liten bok i ämnet.  Och så hunden.  Alldeles snart lägger jag en hand på hans lurviga päls. Tröstad.

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.