Jag funderar mycket över och kring det som Donald Winnicot kallade lekutrymme. Jag vet när jag har det, får det och upplever det. Jag känner det. Då bubblar jag samtalslivligt, då får jag utrymme, då tänker jag högt och ljudligt, då skrattar jag med andra, då lyssnar jag för att samspela. Jag tänker att jag får, erbjuds och delar lekutrymme. Min upplevelse av det är dock i det inre.
Jag tänker också att vi kan skapa lekutrymme kring exempelvis läroplan, exempelvis meningar och litteratur vi läser. Det är det utrymme som skapas mellan raderna, erbjuds i själva byggandet av läroplanen, och det som vi ofta förklarar med kreativitet. Det måste skapas utrymme. När det inte finns blir vi lätt frustrerade och ordstränga. Vi har inget utrymme och får inget. Så tänker jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
