Läskrisen och vad skolan kan och bör göra

Jag läser om den nya litteraturutredningen, den ska jag läsa från A till Ö, och har några tankar om hur vi kan bidra till att lösa den. Pengar saknas skriver man i DN. Jag tror i detta fall att pengar inte är problemet utan snarare medvetenheten om hur språk genererar språk, hur språk ges och utvecklas i gemenskap och hur språk är och ska vara skolans huvuduppdrag och omsluta alla som är i skolan. Det betyder att:

• Läraren måste vara medveten om hur man utvecklar elevernas språk.

• Läraren måste anta ett medvetet perspektiv och förståelse för det egna språkbrukets betydelse för eleverna,  framförallt det muntliga, inte förenkla utan förtydliga, inte ta bort ord utan ge fler ord, ”översätta” språk för att ge fler ingångar, skapa bilder och låta eleverna få pröva sitt språk. Hellre fler ord än färre!

• Läraren bör läsa av klassens gemensamma förståelse och inte kräva att eleverna förstår och göra det till individuella problem hos eleven utan ansvara för att textförståelse utvecklas i all undervisning. Att det handlar om undervisning i, för och med.

• Högläsningen måste vara en del av textundervisningen, risken med den tysta läsningen är stor, speciellt om betoningen ligger på tystnad då eleverna inte vågar fråga om vad de läser utan fortsätter läsa utan att förstå, och i värsta fall inte alls läser utan gillar läget och låtsas läsa. Det är en strategi för att följa undervisningen och inte för att trotsa det läraren begär och kräver.

• Elevernas egna texter, alltså dem de har läst och dem de påminns om då de möter skolans texter eller lärarens högläsning eller presentation av vad att läsa handlar om textrörlighet. Det betyder att eleven tänker kring två eller flera texter. Dessa samtal måste lyftas fram och få utrymme i klassrummet.

• Genom modern teknik kan vi alltid ha en text som välkomnar eleverna till klassrummet. Via kanon och interaktiv tavla är det en enkel sak att göra skriven text till något gemensamt. Text som lyfts fram brukar läsas. Vi måste ge mer av vad det finns att läsa i skolan.

• Läsning bör och ska följas, jag förespråkar en daglig medveten hållning till läsande elever, läraren måste och bör visa på hur läraren själv löser sin läsning, bli en berättande och beskrivande lärare, där lässtrategier bidrar till att utveckla förståelse för vad man läser och hur man löser sin läsning. Men först måste det finnas något att läsa och utveckla strategier kring.

• Det måste vara tillåtet och både undervisningen och klassrumsklimatet ska främja eleverna att fråga och ställa sig undrande till vad som sägs i texter, alla textfrågor som kommer från eleverna ska beaktas och begripas som frågor för att förstå och skapa sammanhang. Det gemensamma är att diskutera texten.

• Meningslösa texter finns i skolan, texter som omsluter matematiktal kan vara texter elever inte läser för dessa texter har inget värde för läsaren, eleverna har lärt sig att texterna inte betyder något utan rymmer siffror eller matematiska problem vilka eleverna sedan misslyckas med att lösa då de inte kan läsa eller analysera själva texten. Eleverna svarar fåordigt i sina svar vilket betyder att de inte vet vad de svarar på. Allt detta kan åskådliggöras genom lärarens medvetna undervisning om hur man läser en text, och hur man undervisar kring den kan vara elevens väg in i matematiken, inte ifrån den.

• Elevernas egna texter är texter. Dessa ska högläsas av eleven, tillsammans med en läskamrat, tillsammans med läraren, tillsammans, kanske ihop med hela klassen. Detta betyder inte att texterna är föremål för granskning utan för att texterna ska vara just kommunikativa och möjliga att dela, och att processen att skriva måste åskådliggöras. Om texter delas betyder det också att eleverna får nya idéer från varandra och detta möjliggör språkutveckling. Jag brukar ha flera läsande stunder under elevernas skrivprocesser där fokus är att dela med sig, lyssna för att få idéer och skrivande infallsvinklar.

• Vi måste skilja på ett färdigt arbete och ett arbete som är i process. När arbetet är i process vill jag inte att mina elever suddar ut saker och ting, raderar hela stycken i datorn, utan spar så vi kan dela dem tillsammans. Många suddar ut sina tankar och suddar ut sina långa meningar vilket gör det svårt att veta vilken tråd eleven har börjat spinna på. I färdiga arbeten är detta inte synligt. Jag tänker mycket formativt då det gäller elevernas skrivande. Det är också mycket känsligt att kommentera elevernas språk och det skrivande de just nu har tänkt.

• Muntlig skrivning var ett begrepp jag myntade för många år sedan. Det betyder att eleverna får härma roliga, lätta, komplicerade, långa, korta, viktiga och härliga meningar och ord. En muntlig skrivning är kollektiv och jag lovar berätta mer om den. Den kan också vara individuell. Det handlar om att uttrycka sig skriftlikt. Många elever har genom muntlig skrivning utvecklat sin förståelse för skiljetecken, grammatik och hur att skriva.

• Läsning i skolan måste vara tillåten. Det ska alltid vara tillåtet att läsa. Skolan bör dela med sig av läsning, rektor kan sätta upp en lapp – detta läser jag nu – vaktmästaren likaså.

• Skolbiblioteket – om vi ska tala böcker, prata läsning, diskutera det viktiga i läsning måste biblioteket finnas. Annars talar vi om läsning med barn och elever som inte har en aning om varför de ska läsa. Det finns ju inga böcker i skolan. Och här har vi en härlig kostnad för varje skola! Dessutom bör vi också definiera vad ett bibliotek är? När kan ett skolbibliotek kallas bibliotek? När det gäller bemanning bör skolbibliotekarierna anställas och gärna fler än två.

• Klassrummen ska vara rikligt utrustade med böcker. Jag tror att både Adain Chambers och Lennart Hellsing beskriver ett klassrum där minst 500 olika böcker ska finnas och det tillgängligt för läsande elever. Kan låta mycket men det säger något om vikten av att böckerna finns där barnen finns. Ett klassrum med böcker berättar att här läser vi!

• Läraren kan varje lektionsstart börja med att högläsa en kort liten text, för att vara generös och dela med sig av det stora utbudet texter som finns och som eleverna inte ännu kan läsa. Detta med tanke på Lev Vygotskijs utvecklingszon, den att ge det som ännu inte kan vara självständigt, den läsning som finns inom räckhåll, den som eleven genom läraren kommer att kunna läsa självständigt därför att läraren givit en ingång.

• Böcker som lärare läser blir trygga böcker för eleverna att själv läsa ur.

• Ur böckerna kan vi varje dag dela med oss av meningar som författare skriver. Jag brukar ha tre blädderblock i klassrummet där eleverna får skriva upp meningar de finner i sina böcker och som de vill dela och ge till sina klasskamrater. Det kan betyda att vi har ca 30 litterära meningar att högläsa ihop, diskutera vad och varför, ha som modeller att härma då vi själva vill skriva och vi får ingångar i flera böcker och insyn i olika språkbruk.

• Språk är roligt. Att vara en lärare som själv tycker det är nog avgörande. Jag älskar ord och jag tar alltid med mig ord till klassrummet. Eleverna får detta ord då jag hälsar dem godmorgon. Hej Lovisa, här är mitt godmorgonord idag – gråsugga – och eleven skrattar till. Sedan börjar eleverna diskutera ordet gråsugga, eller ordet fulluren, eller ordet procentsats, eller ordet klimat, eller ordet plasmatv, eller ordet biograf.

• Skolan ska vara generös. Om vi är det med språket, texterna och det gemensamma har eleverna en plats att möta språk på och i. Det görs delbart.

• Fotografier och bilder ska också ges språk. Bildpromenader utvecklar ordförråd och fantasi.

• Vilken undervisning kan inte skapas genom att presentera bilder av hur Törnrosa gestaltas i olika texter och illustrationer? Tänk er tre bilder av Törnrosa – vilken diskussion vi kan skapa! Vilka ordrika lektioner vi kan ge och utveckla!

• Det ska synas att eleverna arbetar, använder och utvecklar sitt språk. Det ska synas i skolan att skolan är en plats för språk, kommunikation och utveckling.

Vi kan inte begära att elever läser om vi inte själva visar att vi har lust, intresse och engagemang att läsa. Vi kan heller inte gilla och ogilla det elever läser, vi kan inte begära att eleverna förstår vikten av att läsa om vi själva inte gör det. Vi kan inte kräva att elever ska läsa om vi aldrig ger dem möjligheter att läsa eller ger dem en möjlighet att upptäcka att läsning bidrar till något av livskänsla och mening.

Att aldrig ha funnit gemenskap med text är allvarligt. Att först få litteratur genom lärare bidrar till att också få möjlighet att uppleva den. Vi måste vara mer generösa med vår egen läsförmåga. Det kostar inget alls.

Tänk vad mycket text kan ge:

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, 

som ett träd har sina årsringar. 

Det är summan av dem som är ”jag”.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,

jag känner av alla mina tidigare.”

Tomas Tranströmer; Minnena ser mig, 1993

JAG TÄNKER PÅ MINA BESÖK I SKOLOR RUNT OM I VÄRLDEN

Norge: Jag tänker på den norska tanken om läsutbildningen i skolan. Den har tre stadier. Dessa följer med hela skoltiden. Läsundervisningen försvinner inte utan pågår och läsning blir aldrig en förväntad förmåga utan tanken är att läsningen är ett undervisningsområde och att läsning är något som ständigt behöver vara i fokus.

Japanska: Jag tänker på den japanska undervisningen där läraren undervisade i text och efter tre minuters undervisning lät eleverna göra texten med sina kroppar och i samtal med varandra i sex minuter. Sedan undervisade läraren återigen i tre minuter, för att eleverna skulle få erövra texten i efterföljande nya sex minuter.

Syd Afrika: Jag tänker på läraren som jag mötte i Syd Afrika som sa; Jag läser av mina elever, jag läser av dem hela tiden, och när de inter förstår då berättar jag med ett rikare språk, fler ord tills jag ser att deras ansikten inte längre har rynkor i pannorna.

Nya Zeeland: Jag tänker på alla klassrum jag suttit i på Nya Zeeland där böckerna är så många att man tror att man är i ett bibliotek, där texter dignar som frukter från tak och från väggar, där elevernas egna texter broderar skolans väggar och innehållet är skolans arbete och lektionen är helig.

USA: Jag tänker på klassrummet i New York som är så rikt på böcker och olika platser att läsa på att jag önskade jag var lärare där, önskade vara lärare där, för att lärare har till uppgift att ge mening och innebörd för barn. Och för det behöver vi redskap, litteratur och kollegial förståelse för vad text är och hur vi ständigt ska undervisa om den. Allt annat är att överge.

PEDAGOGISKA DISKUSSIONER

I skolan behöver vi förtäta den pedagogiska diskussionen och uppdraget skolan har och ska verka för. Det bör inte gå en enda gång då inte denna fråga lyfts och diskuteras. Inte en enda gång. Och då ska Jante visas ut och det vi gör fritt lyftas fram och verka för att vi gemensamt förstår, verkar för och delar med oss i hur, vad och varför.