Att generöst ge ordet!

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Nu vill jag lämna över stafettpinnen till …

Här är mitt bidrag:

ATT GENERÖST GE ORDET!

– Varför läser du, frågade någon mig. Frågan uppstår därför att jag bär med mig en bok av Tomas Tranströmer. Min läsning är synlig. Jag håller fram boken. Tittar på den med ögon fyllda av värme och kärlek.

– Därför att jag behöver. Jag behöver läsa.

Den som frågar tar boken ur mina händer. Vänder och vrider på den.

– Vadå! Minnena ser mig?

På baksidan står en annan liten text. Den om hur lager av lager av ansikten finns i oss. Då händer det. Texten hakar sig fast i läsaren. Tiden stannar av. En magiskt koncentration uppstår: Kontakten mellan de skrivna orden och den läsande människan.  Texten lyfter sig mot den läsande. Orden springer läsaren till mötes. Jag ser det ske. Läsaren är i texten.

– Va! Det här handlar ju om mig! säger den läsande, tar upp sin mobil och fotograferar baksidan av texten. Fan va bra!

Och det är just det här jag tänker att vi måste vara generösa med. Vår egen läsning! Vi säger till unga att de ska läsa. Ingen läser av tvång. Vi säger att läsning är viktigt. Ingen läser av den anledningen. Vi säger att du måste förstå det du läser. Ingen förstår någonsin allt de läser. Vi omger läsningen med så många varför och bör. Vi talar om läsningen men vi visar inte att vi själva tycker den är så viktig. Att vi själva läser för att vi måste. Vi gör inte vår egen läsning synlig. Vi borde säga att läsningen förändrar, påverkar och gör något med själva livskänslan. Sätter ord på saker och ting. Vidgar världen. Gör att vi blir till.

Det finns så många texter som inte gör det. Texter som omger barn och unga, rubriker om våld, mord och andra hemska saker gör kanske inte läsningen till den meningsfulla upplevelse vi önskar dem. Skoltexter som är fullspäckade av fakta om jordens resurser eller universums uppbyggnad kanske inte erbjuder det tänkande luftutrymme som krävs för att texten ska samspela, locka in och erbjuda kommunikation. Och om man då aldrig får höra en berättelse, vad betyder då en bok? Om man aldrig någonsin hör sin lärare dela med sig av sin läsning, vad betyder då lärarens ord om vikten av att läsa?

Jag tycker skolan ska ge. Och det generöst. Jag tycker skolan ska se sitt språkuppdrag kopplat till läroplanens ord om generositet och demokrati. Skolan ska vara generös. Det betyder att texterna ska få röster, lärarna, rektorerna, skolsköterskan, vaktmästaren … ja alla har något att dela med eleverna… de kan berätta, sätta ord på, vilja ge begrepp vingar och visa på sina egna läsupplevelser.

Jag drömmer om en skola där man dagligen sätter upp en text vid sin dörr – det här läser jag. Jag drömmer om en skola där man dagligen läser högt för eleverna. Jag drömmer om en skola där man är generös med sin högläsande röst och tänker att texterna ska delas med många för att skolan är en sådan underbar plats där boken, texten, berättelsen ska och kan få upplevas och delas med många.

Med orden kommer makten, möjligheten att berätta själv, sätta ord på sitt inre och förstå andra. Med orden kommer möjligheten att nyansera och sätta ord på sina känslor. Med orden kommer möjligheten att erövra litteraturens ord och bilder. Med orden kommer möjligheten att delta och bli till. Och förstå att andra också blir till. Språk är identitet och kultur.

Jag sträckte generöst fram min bok till den som frågade om den. Genom min egen läsning kunde en annan människa få sin värld plötsligt förklarad.

– Fan, va bra! Alltså så här är det i mig. Mina ansikten är liksom många och olika. Vem är man egentligen?

Tomas Tranströmers text är lättläst men innehållet inte lättbegripligt. Frågan om vilka vi är förblir obesvarad men ensamheten att bära den för evigt upplöst. I mobilen finns texten kvar. Läsaren har gjort den till sin.

Läs Helena von Schantz inlägg!