Själva livskänslan – visst kan den finnas i skolan?

För länge sedan funderade jag kring vad skola betydde för livskänslan. Själva tillhörandet och vikten av att få ingå i en skola och i ett sammanhang, och jag tänker på den då jag läser en artikel i Svd. Jag tänker på hur många hinder som läggs för skolan, krokben skulle vi kunna säga, där skulden hamnar hos eleverna och på läraryrket. Jag tänker inte uppehålla mig kring krafterna kring skolan och bråka om skolan som mot en mobb. Ni som vet kliv in i ett klassrum och pröva yrket. Ni lämnar det fortare än ni anar. Det är nämligen svårt. Mycket svårt. Oändligt svårt. Men fantastiskt utmanande. Nog om det. Vi ska polera fram vår inre styrka! För det är vi skyldiga oss själva och eleverna.

När ska skolan förstå sin oerhörda betydelse för unga människor? Vi är människor. Och kanske borde vi polera fram skolbyggnaden både som byggnad och som innehåll? Kanske borde vi strunta i alla storord om hur illa det går i skolan, stänga portarna mot snålblåsten och möta upp dem som verkligen kan säga något om eleverna – eleverna och lärarna!

Jag minns då Estonia sjönk, och jag sjönk som en sten och min livssituation fick skavsår. Jag minns hur skolan för mig personligen betydde så mycket mer än de kunskaper mina ungar skulle proppas fulla av – jag minns att jag uppskattade skolans vardagliga rytm, skolmaten och att skolsekreteraren höll ett vakande öga på mina ungar, att livet fick ett slags mönster och stadga i mina barns liv. Om än att skolan inte fullt ut kunde förstå sin betydelse vet jag att jag funderade på. Att skolan inte förstår?

För det är inte så att skolan bara får barn från olika hemförhållanden, kris och elände, välpålästa föräldrar som ger sina barn Hamlet till frukost, ungar som spelar fotboll på fritiden och allt det där som också påverkar skolan – skolan påverkar i hög grad hemmen!

Det borde vara obligatoriskt för lärare att ringa hem till trötta och falukorvsstekande föräldrar och berätta om barnets görande och lärande i skolan. Varför ringa hem och gnälla över ett kastat suddigum och tro att skolan vinner en fostranskamp i sakfrågor och därmed göra föräldrar rädda för skolsamtal och skälla på sin unge och äta middagen under tystnad.

Skolan presenterar sig alltid. Kanske var och en av oss kunde skolpresentera oss genom att byta perspektiv. Signalera att skolan klarar av saker och ting. Och skolan ser till det lärande som varje barn faktiskt visar upp. Det är skolans innehåll. Lärandet.

Skolan annonserar och presenterar sig ständigt inifrån. Kvinnan som jag möter på väg till en föreläsning jag ska hålla vid en skola jag inte hittar till ler alldeles underbart stort då jag frågar efter vägen – Men det är ju den skola där mina barn går – och visar med stora gester vägen till det som tycks vara den allra bästa skolan i hela världen. Skolan presenterar sig i förälderns leende. När förstår skolan detta? När kan skolan resa sig ur askan och erkänna sitt inre värde?

Jag tänker på skolbiblioteket i en liten skola jag besökte, där ungarna fick vara skolbibliotekarier för att bibliotekarien själv satt i en mjuk stol och läste böcker. Och alla ungarna frågade – varför läser du? – och bibliotekarien svarade att hon läste för att hon var så hungrig. Hon visste hur hennes modellande av eget vuxet liv och läsande kunde presenteras för ungarna. Va? Hungrig på böcker? Kan man vara det? Är inte böcker sånt som vuxna vill att ungar ska läsa för att de måste? Skolans roll och betydelse går inte att sätta fingret på! Men varje person i skolan ska ansvara för värdet av skolan och svara på skolans betydelse för varje barn och ungdom.

Jag har en dröm … att då hösten startar igen med sin skolklocka och samlar in alla elever igen – att mottagandet blir stort och varmt. Skolan ska vara generös säger läroplanen Lgr 11 och jag tänker – att vara generös är att veta sitt värde och leva det – annars kan man inte ge och visa tolerans – till dem man ska verka generös i förhållande till. Jag drömmer om att alla – hela skolans personal står och tar emot eleverna, ler och tar i hand. Inte så att lärare var och en möter eleverna i klassrummet, utan att varenda kotte av skolans personal sätter på sig namnbrickor som är stora och tydliga, möter upp i hela skolans miljö och tar eleverna i hand, hälsar dem personligt välkomna. Och i aulan någon timme senare håller rektorn ett brandtal om skolans vikt i guld! Det drömmer jag om.

Jag lovar att skriva ett välkomsttal till skolstarten i höst. Jag vet att många elever inte alls längtar ut i sommarledigheten. Det är inte så enkelt att vara ledig som vi vill tro. Det är inte det. Många, många elever när en längtan tillbaka till skolan. Den tillåts de inte visa för skolan själv visar inte riktigt upp att det är tillåtet. Vi ska skaka av oss fulorden om skolan, vara Vygotskijlärare som ser framtiden och lämnar dåtiden bakom oss, och då skolornas golv poleras blanka av putsmaskiner ska vi tänka  att det gäller hela idén om skolan – Den ska glänsa!

Läs också om skolanknytning – ett annat sätt att se på skolans betydelse!