Anpassning: Spela kort med en treåring och en sexåring

Spela kort med en treåring kräver sitt tålamod och sin förmåga att släppa alla grepp om kort och regler. Sexåringen sitter på korten, vet reglerna och kan kortspelet. Hon har trumf. Treåringen visar alla sina kort för alla. Hon ger mig en bunt ur sin hand. Sexåringen håller hårt om sina kort. Hon ger inte iväg något frivilligt och regellöst. Korten ska spelas, reglerna hållas och turordningen given.

Treåringen härmar plötsligt sexåringen:

Kan jag få ett kattkort, säger treåringen.

Sexåringen letar noggrant i sin korthand.
Jag har inget kattkort, svarar sexåringen förnuftigt och regelkunnigt.
Då får du – häja, säger treåringen och tappar vartenda kort, biter i ett hundkort och ger iväg ett och annat till den som vill ha.
Amaji, häj får du, säger treåringen och ger mig ett kort.

Jag håller i mina kort. Jag prövas. Den ena ungen kräver regler och ordning, mitt förnuft och sannspel. Den andra ungen kräver allt av min fantasi och inlevelseförmåga och hur spelet hela tiden byter form och innehåll. Plötsligt får jag alla kort, sedan ska jag lägga dem tillbaka i en hög.

Jag ser några stadier i det här, tänker Kohlbergs moralutveckling och trappa, men hur dessa ser ut intresserar mig inte så mycket just nu, jag ser att de finns där. Jag är mer intresserad hur jag själv måste hantera oliktänkandet hos barnen och det utmanar mig och min förmåga att tänka kreativt och ombytligt.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Modellerna, Ordning och reda | Tagged , , , | Leave a comment

Säg inte nej utan läs igen, igen och igen

P1390592

Barn som får lyssna till en saga vill ofta lyssna till den igen. Och igen. Och återigen. Kanske tröttnar vi vuxna på att läsa om och om igen. Vi vuxna kanske saknar den ro som kommer vid att läsa det som är bekant för oss, kanske vi vill ha mer av det nya. Barnet är ihärdigt.

– Läs den! säger barnet.

De är inte färdiga med berättelsen, den kittlar fortfarande med sitt innehåll och den retar upp hjärnan lite varenda gång samtidigt som omläsningen ger en trygghet; man vet vad som ska hända och man känner igen sina känslor vilka hör ihop med berättelsen.

Janusz Korzcak skriver i Gettodagboken, utgiven av Svenska Korczaksällskapet 2018;

Säg inte nej om barnet ber att få höra sagan om och om igen, och än en gång densamma. För en del barn, kanske fler än vi tror, borde en föreställning bestå av endast ett nummer som upprepas gång på gång. En enda åhörare – det är ofta ett stort och tacksamt auditorium. Det är inte bortkastad tid.

/ … /

Samma saga om och om igen – det är som en sonat, som en älskad sonett, som en skulptur utan vilken dagen blir färglös.

S. 40

När barn inte vet vad de ska läsa härnäst borde den naturliga frågan vara:

– Vad tänker du om att läsa om den du nyss läste?

Ofta får jag svaret:

– Får jag det? Jag trodde inte man fick!

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Barns rättigheter, Högläsning, Janusz Korcak, Lässtrategier, Väck läshungern | Leave a comment

Barnets och elevens valmöjligheter krånglar till det

Bilden har inget med innehållet att göra annat än att barnet, två och ett halvt, fått en pensel och fyra färger att välja mellan.

Bilden har inget med innehållet att göra annat än att barnet, två och ett halvt, fått en pensel och fyra färger att välja mellan.

Barn får många frågor om vad de önskar, vad de vill göra, vad de vill äta och vad de vill… frågor som riktar sig till barnet och som ska bidra till att göra barnet delaktigt. Ofta hör jag det i skolan där lärare frågar elever vad de vill göra, och det speciellt när de inte vill göra det läraren vill att det ska göra.

Men att fråga barnet vad det vill är att göra det svårt för barn. De har inte hela bilden klar för sig. De vet inte heller vad de kan välja mellan och vad det innebär att välja bort. Vad är det som man inte får? Frågorna blir ofta mer förvirrande eftersom barnet inte alltid kan orientera sig i sin vilja genom att de får frågor. De vet för lite om möjligheterna. De kan det de kan. När barn inte vill göra det som vi vill så ger de sig till känna på ett eller annat sätt.

Jag hör det på tunnelbanan hur föräldrar frågar sina barn, och det ganska så tidigt, om vad de vill ha till middag:

– Vad vill du äta idag då? säger den omtänksamme pappan och den lika omtänksamma mamman.

Barnet säger det som är mest bekant och det barnet kan äta varenda dag utan att tröttna. Där börjar problemet. Föräldern vill inte äta spagetti och ketchup dag efter dag utan svarar

– Men det hade vi igår. Vad vill du ha idag?

Och den lilla karusellen börjar och viljan som nu handlar om att få säga sitt och sedan inte få igenom det blir en kamp. Föräldrarna kan sucka över att barnet inte har en repertoar av svar utan bara detta välbekanta.

Val kan handla om att ge alternativ. Och färre. Gärna två. Idag ska vi äta köttbullar och potatis eller lasagne med rårivna morötter. Nå, välkommen att tänka kring de alternativen. Det har skapar ramar men också valmöjligheter. Valmöjligheterna är nu begränsade men överskådliga. När man väljer så väljer man också bort. Om det blir lasagne så kan man inte få köttbullar. Det är alltid konsekvenserna av val. Något måste man alltså avstå ifrån.

I klassrummet kan elever få frågan – men vad vill du göra då? Det är samma sak där. Det finns valmöjligheter men eleven har ingen aning om vad det kan vara. Därför säger eleven att eleven vill rita. Det är vad eleven vill. Eller spela ett spel. Det här beror på att eleven inte kan välja annat än det eleven kan hitta på och vet något om. Det handlar naturligtvis också om att få uttrycka det man vill göra. Däremot kanske inte det valet är något som skolan just då och nu kan låta eleven göra. Det finns en risk att vi resignerar och förklarar situationen hopplös och ger upp. Tvärtom är det att också ge val, fast här färre och i syfte att inkludera i skolarbetet. Där måste vi också ge färre val – du kan fortsätta med det du tyckte om i matematiken eller läsa ett kapitel i din bok – det är vad vi kan låta eleven välja mellan. Märkligt nog blir eleven lugnare av att få denna tydlighet. Det tar lite tid att vänja sig vid begränsningen men som lärare är jag vänlig och bestämd. Det är detta som gäller. Jag brukar säga:

– Det ska bli spännande att se vad du väljer? Berätta gärna för mig?

– Jag vill fortsätta med matematiken?

– Ja, spännande, kan du visa mig hur du löser uppgifter, ska bli intressant och lyssna till dina tankegångar.

Många elever jag mött som inte vill det läraren vill att de ska göra gör ingenting alls. Det blir ett mönster och en kultur och inte sällan blir det en kamp mellan lärare och elev och just kring vem som vill vad och vem som ska ”vinna” den kampen.

När jag begränsar valmöjligheterna handlar det inte om att inte möjliggöra för eleven att kunna påverka och ha inflytande. Däremot har jag styrt in mot de frågor som vi ska ha samtal kring. Det betyder att eleven får inflytande över hur eleven kan lösa uppgiften och få uppmärksamhet kring det.

När eleven eller barnet har möjlighet att välja ur ett mindre antal alternativ ökar känslan av att delta i det arbetet som pågår i skolan, eller den middag som ska ätas tillsammans därhemma. Det blir inte spagetti och ketchup igen. Men barnet som fått välja mellan lasagne och köttbullar kan inom ramarna där få välja mellan två grönsaker som också ska ätas. Men inte en allmän fråga utan en specifik sådan;

– Gurka eller tomat? Kanske båda?

Min erfarenhet är att barnet eller eleven också kan komma med alternativ till de två det fått att välja mellan.

– Kan man få makaroner istället för potatis till köttbullarna?

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Ansvaret, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Redskapen, Undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten | Leave a comment

Trängsel i korridoren skapar irritation och smågnabb

Anne-Marie Körling: Skolregler. 2010

Anne-Marie Körling:
Skolregler. 2010 – – – Om ni vill använda denna så tag bort ”själv” i första raden. Reglerna är synbart enkla men kräver både respekt för miljön. Där vi står är platsen vi är på. Vi påverkar den. Vännen intill oss blir vän för att vi är vänliga, frågar, hjälper och bjuder in. 

 

Trängsel. Detta gissel. Eleverna ska in på bestämda tider och ut på bestämda andra tider. Och korridorerna eller platserna att hänga kläder är ofta trånga och låter inte elever ta det utrymme som de behöver. De råkar knuffa till någon, denna någon tror att det var med avsikt, puttar tillbaka och så är konflikten ett faktum. Inte sällan ser vi miljöns betydelse utan tvingas reda ut något som egentligen handlar om något annat. Vi tror att vi genast behöver en skyldig och så är vi fast i den fällan. Ofta då vi själva ska ta rast och vila huvudet, dricka kaffe eller ordna det sista för nästa lektion, kopiera och skynda dit innan någon annan lärare är där och tänker samma sak. Vår stress gör oss mindre angelägna om att reda ut och ut, ut, ut ska eleverna. Sen ska de in, och vi lärare tränger oss förbi för att öppna klassrumsdörrar samtidigt som vi ber eleverna ställa upp. Ledet som bildas täcker för klädhängarna och de som inte hängt upp sina kläder får det svårt. Det puttas och puttas, blir gruff och tårar eller sura miner, dumma ord och skynda, skynda. Väl i klassrummet ska allt sedan fungera som förväntat trots att elever sitter med molokna blickar och fortfarande är kvar i det som hände ute i korridoren.

– Fröken, han knuffade mig …

– Fröken, han trampade på mina fötter, det var med vilje …

Jag minns att jag läste Konrad Lorenz om djur och trängsel och funderade över den aggressivitet, kanske också rädsla, som kunde komma ur just trängsel. Jag minns att jag försökte göra på flera olika sätt för att minska trängseln i kapprum och korridorer. Bland annat genom att släppa ut eleverna i olika omgångar och se till att kapprummen var i sådan ordning att det lätt gick att hitta sina kläder och skor. Jag berättade för eleverna att syftet med att ha en ordning var just att underlätta för alla elever att slippa trängas och slippa bli ovänner. Det tog inte många gånger innan den ordningen infann sig. Mest berodde det på att eleverna fick andra möjligheter att förstå varför ordningen var viktig samt att de så ofta blev ledsna på varandra när de väntade på att komma in.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Strategier, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Verkligheten | Tagged , , , , , , | Leave a comment

I slutändan bedöms din undervisning av:

Spegling.

Spegling. Tensta tunnelbanestation.

Läser Inkludering i skolan av David Mitchell, Natur och Kultur, 2016. Jag blev så engagerad att jag åkte förbi flera tunnelbanestationer utan att märka det. Det är snart jul och vi summerar, betygssätter, drar ihop säcken, vänder blad i almanackan, lackar mot julavslutning.

Tre saker nämner David Mitchell som slutligen kan summera din undervisning. Jag gillar tretalet eftersom det är sagans tal men också för att vi kan fokusera bättre på mindre antal uppräkningar:

I slutändan bedöms effektiviteten i din undervisning av:

  • vilket mervärde du tillför till dina elevers förråd av information, begrepp, färdigheter och värderingar
  • vilken nivå av självständighet dina elever kan uppnå när de hanterar sitt eget lärande nu och i framtiden
  • i vilken utsträckning du utvecklar en känsla av välbefinnande hos eleverna

Jag är inte alltid bekväm med ord som effektivitet men ser också vikten av att fylla undervisningen till brädden med möjligheter för alla att lära. Också när vi inte förstår kan vi beskriva vårt lärande och vad och hur vi förstår. Självständighet tänker jag mig inte vara ett ensamt suveränt arbete utan självständighet att kunna stå för åsikter, samspela med andra och på egen hand lyfta frågor som man tänker och funderar på. Det betyder att man kan handskas med lärosituationen, veta hur man kan komma vidare och att man får lära sig tillsammans med andra. Det handlar om inre motivation och hur det yttre förmår väcka intresse. Det handlar om att hålla och upprätthålla kontakt med det vi lär oss och att vidga och fördjupa förståelsen. Jag tänker att de tre punkterna är utmärkta att studera sin undervisning genom. Bygga berättelsen om det vi gör i våra klassrum där undervisningen ges och utvecklas.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Formativ bedömning, Inkludering, Konsultation av något slag, Litteratur och läsning, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Undervisning genom en tablettask

Adbåge, Lisen/Adbåge, Emma Halsen rapar Hjärtat slår Rim för 0-100 år Natur och Kultur

Adbåge, Lisen/Adbåge, Emma
Halsen rapar
Hjärtat slår
Rim för 0-100 år
Natur och Kultur

Idag hade jag en undervisning som utgick ifrån en tablettask. Det hela började med att vi läste i en bok och där stod ett rim med överskriften Tutti-Frutti. Eleven tittade på mig och sa:

– Jag älskar TuttiFrutti. Kan vi googla på det?

Sagt och gjort. Vi googlade och upp kom tablettasken. Eleven ville se organet… det dröjde ett tag innan jag förstod att eleven ville se originalet. Sagt och gjort. Vi sökte på originalet. Sen jämförde vi tablettaskens utseende en gång för länge sen och den nu befintliga. Eleven upptäckte att det var olika företagsnamn och frågade:

– Vad har hänt. Varför står det så på den ena och något annat på den andra? Vad hände?

Inte reklam. Men gott är det.

Vi kom in på hur större företag köpte upp mindre och jag kunde pricka av lite nationalekonomi och samhällskunskap i mitt inre. Eleven frågade mer om uppköpen och hur många tablettaskar som ingick då dom köpte upp företaget. Det var lite svårt att besvara.

– Varför finns tabletterna? frågade eleven.

Och ja… hur kommer det sig egentligen? Vem uppfann dem? Vem kom på att göra asken? Vi letade vidare i Wikipedia och fann att tabletten funnits någon gång sedan 1921. Eleven blev mycket förvånad:

– Fanns dom när du var liten? frågade eleven.

– Ja, svarade jag.

– Men, är det gamla tabletter vi äter om man köper dom då?

Ja, man kan ju undra. Vi tittade på produktutvecklingen och tänkte att det kanske gjordes nya eftersom förpackningarna var så många och lite olika. Vi jämförde bilderna och vi studerade förpackningarna. Var det papper? Var det plast?  (och ja, nu fick vi fundera kring förpackningar och varför vi behöver dem och vilka förpackningar som är hållbara för miljön?:

– Varför måste man ha påsar?

Vi skulle titta på påsar och askar när vi gick och handlade för att se om det fanns ett bäst-före-datum. (Och jag prickade av hem- och konsumentkunskapen i mitt inre samt lite historia och ämnet bild).

Det här var så spännande så nu ville eleven titta på andra godisar.

– Kan vi inte titta på andra godisar? Kan vi inte läsa om historian om dom?

Och vi googlade efter att han skrivit ner några godbitar med penna på papper. Hej hopp så vi fick tänka. Eleven satt med pennan i mun och tänkte så det knakade. Efter att ha tänkt en stund frågar eleven:

– Man kan ju inte bara skriva ”klubba” för det måste väl ha ett namn? Visst?!

Eleven intervjuade mig om godisar och jag kunde förvånansvärt många olika sorter. Vad det säger om mig är ointressant. Eleven antecknade Plopp, Dajm och lite andra sorter såsom sockerbitar, skruvar och … (sökord och ordförråd, hej hopp så mycket innehåll i undervisningen).

Sen sökte vi på andra godbitar och började göra en tidslinje för godiset. Det var roligt tyckte eleven. Speciellt att Plopp fanns före Daim. Sen tittade vi en aning på var sakerna hade börjat sälja. Det gjorde att vi fick lite kontakt med kartan och orienterade oss i den (tänkte jag eftersom jag kunde pricka av kursplanerna geografi och matematik inom mig).

När eleven sedan skulle vidare till sina klasskamrater viftade eleven med tidslinjen och frågade en lärare om läraren visste när en viss tablettsort gick att köpa. Läraren som också visste hur den smakade sa:

– Den fanns när jag var liten, så den är nog ganska så gammal.Skärmavbild 2018-12-18 kl. 15.52.04

Sen blev läraren också förvånad. Det är något med förvåning. Det har jag skrivit om i mina böcker. Förvåning kastar omkull tankarna och skapar utrymme för nya. Man får syn på något man inte visste och i bästa fall blir man förvånad. Som ett litet fönster mot stjärnorna.

Jag noterar elevens frågor och tänker att när de finns uppstår gemensamt intresse. Det är viktigt att barn får fråga och att deras frågor kan ingå i undervisningen. Jag leder genom att låta frågorna få liv och genom att vara lyhörd.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Frågekonsten, Källkritik och undervisning, Kartan och geografin, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Styrdokumenten, Textsamtal, Undervisningen | Tagged , , , , , , , | 2 Comments

Ulf Stark om att läsa och att hitta på

”Tur att mamma hade läst

mycket för mej när jag var liten,

så att jag hade blivit en mästare

på att hitta på.”

Ulf Stark ur boken Rymlingarna, 2017, Lilla Piratförlaget, sid 97.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , | Leave a comment