För Astrid Lindgren var det en brinnande övertygelse att alla barn behöver böcker, och hon visste att biblioteken, förskolorna och skolorna spelar en enormt viktigt roll för att locka barnen till läsning. Jag vill gärna formulera både det Astrid Lindgren har sagt och skrivit och infoga vad jag menar att vi bör göra och hur vi ska förhålla oss till barn och ungas läsning och givetvis vår egen. Det mesta hämtar jag från Det gränslösaste äventyret som kom ut på Eriksson & Lindgrens förlag 2007. Jag har lagt till de tankar jag får och har erfarenhet av genom min tid som läsfrämjare. Jag har också skrivit boken Väck läshungern och ger där en hel del tankegods kring hur vi kan verka för och så att varje barn kan få lära sig att läsa och fortsätta att läsa. Det livslånga perspektivet är viktigt att hålla. Därför ska vi motverka att såra läsare. Hur och varför får och kan ni läsa i min bok Väck Läshungern.
”Kärleken till böcker bör grundläggas tidigt, helst redan med modersmjölken,” skriver Astrid Lindgren.
Det betyder att vi själva läser och tycker om att läsa för egen del. Det är lika grundläggande som maten vi äter. Att tidigt se sina föräldrar läsa och tidigt höra deras högläsning skapar band till både föräldrarna och läsandet. Ur böckerna finns både gemenskap och äventyr. Minns också att det alltid finns en början, oavsett när den äger rum, om barnet är nio år så kan vi börja då. Det handlar inte om att fylla luckor som barnet inte har utan om att öppna fönster till något barnet inte vet. Ett livslångt perspektiv handlar det om. Allt arbete ska främja ett livslångt läsintresse och en läsförmåga som möjliggör för studier och för texter som tillhör de vi måste läsa. Därför är det viktigt att inte tänka att det är individen som inte kan utan undersöka hur individen kan få möta vuxna som ger och skapar förutsättningarna och hyvlar ner trösklarna.
”Det är bredd i min läsning, vill jag lova! utbrister Astrid Lindgren.
Det betyder att barn och unga ska få möta olika röster och från hela världslitteraturen. Läs högt och variera utbudet och se gärna till att olika texter talar med eller mot varandra. Plocka fram ramsor från hejaklacken, vetenskap från mjölktetran, läs om ursprungsplatsen för var saker och ting kommer, t.ex på russinpaketet, sjung sånger och läs noveller, dikter och lite passande stycken ur det som du själv läser. Oändligt är äventyret. Läs bilderböcker som vore de filmer och poesi, öppna en faktabok om tänder och stirra in i gapet som vore det en spegel.
Astrid Lindgren tog in en bok med alla sinnen. Inte bara synen, utan även känseln, lukten och smaken. Hon sa:
”Jag hoppas för din egen skull, att du tycker lika mycket om böcker som jag. Jag tycker inte bara om att läsa dom, jag tycker om att känna på dom, ta i dom, veta att jag rår om dom.”
Det betyder att en bok har dofter. Är det en ny bok kan man känna dofter av dess tillblivelse. Trycksvärtan, limmet, pappret. Smakar man på boken kanske den är lite söt och pappret känns strävt. Känner man med fingrarna över boken kan man upptäcka räfflade bokstäver eller konturerna av en katt. Ser man boken i mörker kan man upptäcka att titeln lyser och får oss att hitta boken att läsa. Böcker doftar också av andra läsare. Tidiga böcker har förälderns doft kvar och barnet minns nästan ordagrant hur pappa lät när han läste eller hur mamma skrattade. Har läsaren varit storrökare kan man känna nikotinet mellan sidorna.
- besök biblioteket och se till att kunskapen om biblioteket kantas av lust och utvecklas till en livslång mötesplats med litteraturen.
För Astrid Lindgren var biblioteken ett andningshål och en tillflyktsord, en plats som i Mio, min mio representerades som vore den ”en brunn av glömda sagor och sånger, sådana som har funnits i världen för länge sedan och som man har glömt för länge sedan”
Det betyder att varje barn ska få kunskap om biblioteken. Också de som ännu inte vet och som inte har den erfarenhet av bibliotek och vet vad som finns att upptäcka. De barn som kan uppföra sig på biblioteket har lärt sig att låna och vet var att hitta både nya böcker och hur att fortsätta läsa. De är bekanta med bibliotekarien och vet hur lånekortet fungerar. Alla barn och unga behöver det stöd som innebär vårt varsamma medlyssnande och vår lyhörda vägledning. När elever uppför beror det oftast på att de inte kan läsa, inte vet vad som finns att läsa utan rusar runt i en värld som till synes ser tillgänglig ut men inte är det. Hellre att man lägger stor omsorg på att utbilda så att barn och unga får veta att på biblioteket vill man värna om allas läsintresse och att läsa kan betyda så många olika saker. Minns det livslånga perspektivet. Utbilda för det. Tar det tid så är det värt allt arbete.
- Barns rätt till böcker som enligt Astrid Lindgren ger ”näring för fantasin, som tröst och för sin livsglädje, och de behöver böcker som hjälper dem att växa till mogna, insiktsfulla människor.”
Böcker behöver förutom författare som kan skriva också engagerade förmedlare; både föräldrar, lärare och bibliotekarier. Astrid Lindgren skrev till ”en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel då de läser.”
- Barn läser in sig och skapar också berättelsen
”Det är läsaren själv som åstadkommer undret. Hos barnet, och bara hos barnet finns denna evigt avundsvärda fantasi som kan skapa sagoslott om man bara ger den ett par ömliga stenar att bygga av. Allt det där mystiska som ryms mellan en boks pärmar, det skapar författaren och läsaren gemensamt. Läsaren måste med sin inbillningskraft hjälpa till, där författaren bara kan ge honom ett torftigt material att arbeta med.”
Ofta tänker jag att vi letar efter rätt förståelse och rätt i tankegångar. Att litteraturen öppnar upp för läsarens egna erfarenheter tillika medskapande och fantasi gör att rätt och fel inte är vägar att samtala om innehållet kring. Det finns inga rätt eller fel i hur vi tänker kring det vi läser. Vi har rätt till våra tankar och vår förståelse. Däremot behöver vi kunna läsa av korrekt, dvs, läsa det som står och sägs och därmed inta en grund för vårt medskapande. Vi behöver kunna och få lära oss att läsa eller för den delen kunna lära oss att lyssna och att få lyssna och få rik tillgång till de samtal som kommer ur det vi läser. Litteraturen ska vara allsidig och ge många källor och det gäller också för samtalet om det vi läser. Lika stor källa är det att samtala och lyssna till hur vi förstår och fantiserar olika och varför vi gör det.
- Böcker behöver och kräver att vi vuxna läser och vårt engagemang för barn- och ungdomslitteraturen
Astrid Lindgren skriver att vi så lätt glömmer bort hur det är att vara barn;
”Många människor tycks ha glömt helt och hållet, de har sprängt alla broar mellan sig och det där sällsamma barndomslandet, där enkla ting är så underliga och underliga ting är så enkla. De har glömt de speciella seder som råder i barnens värld, där man skrattar åt så egendomliga saker och gråter i de mest oväntade sammanhang.
Att läsa barn och ungdomsböcker som vuxen är att få en inblick och en påminnelse om hur det är eller hur det var att vara barn och ung. Inte sällan berörs jag av de barnböcker jag läser, inte sällan öppnar de ett fönster mot något jag har glömt och som jag får möjlighet att blicka mot återigen. Inte sällan lär jag mig om barn på det sätt författarna och illustratörerna beskriver och förklarar dem. Vi som arbetar med barn och unga, oavsett var, skulle som fortbildning läsa barn-och ungdomslitteratur och diskutera vad vi tänker på, hur vi förstår och vad vi får för konstnärliga upplevelser och vad som träffar just oss. Länge har jag talat om vikten av att läsa för egen del och värdet av att göra just det. Böcker jag läser gör barn och unga nyfikna och de vill gärna titta i böckerna. De läser lite här och där och ställer nyfikna frågor om varför jag läser och vad berättelsen handlar om. Då läser jag högt för dem, ca 90 sekunder och vips vill barnen låna.
– Efter dig, snälla!
- Barnet läser och vi bedömer både innehåll och läsare
”Alla böcker som jag över huvud taget ville läsa var underbara böcker, och jag märkte ingen skillnad i kvalitet.” Astrid Lindgren menar att vi inte vet varför barn tycker om en bok eller inte.
Och vi ska inte lägga oss i huruvida boken är bra eller dålig. Inte heller bedöma läsarens lust eller brist på lust för att boken inte passar vår standard eller det vi önskar att barn skulle läsa. Det är många läsare som är känsliga för omvärldens syn på vad de läser och hur de blir bedömda genom vad de läser. Också barn får snart veta att boken de valt är antingen för lätt eller för svår och därmed har de fått sin förmåga bedömd och ifrågasatt. Att boken lockat med sitt innehåll nämns inte. Det är boken vi ska fokusera på. Vad berättar den? Hur hittade barnet boken? Vem lockade barnet att läsa den? Ofta är böcker sociala i den bemärkelsen att barn läser det andra barn har läst. Därför kan boken också fylla en social funktion. Det ska vi inte glömma.
- Boken och läsningen som en vardaglig del av det vi alltid gör
”Men nog var det en härlig tid, när en enda bok kunde ge ens liv innehåll för flera veckor framåt. Nog var det härligt , när man lekte Anne på Grönkulla varenda kväll en hel sommar i sågspånshögen och när dynghögen bakom lagård var Mörka spelande vågen. Är det inte ungefär så barnet upplever boken – till och med en dyngpöl kan det förvandla till Mörka speglande vågen.”
Det betyder att berättelsen i bild och text är en rik källa för det vi kan göra tillsammans. Vi kan härma illustrationerna och göra rörelserna som finns i dem. Vi får språket att använda i tal och skrift, ord och uttryck är leksaker i en värld att leka, fantisera, tänka, förstå, pröva och skapa med. Jag minns två små barn som lekte med ett glittrigt papper och skapade en förtrollad värld genom det. De hade språket som gjorde leken så mycket hemligare och gav pappret en så stor betydelse. Att sitta ner och lyssna, som en fluga på väggen, när barn använder språket för att kommunicera, leka, tänka och skapa världar av till synes ingenting är viktigt och betydelsefullt för oss vuxna.
- Högläsningen – för den finns ingen åldergräns
Astrid Lindgren skriver
”Jag vet inte om alla föräldrar ännu har fattat att det där med högläsning, det är rena nöjeslivet. Inget kan vara mer stimulerande för familjekänslan än just detta – att man gör någonting gemensamt. Och ingenting kan ersätta boken, när det gäller att locka fram gemensamma skratt eller rentav tårar.”
Högläsningen är den gemensamma läsningen. Rent krasst kan jag skriva att genom högläsningen förtätas ordförrådet, skapas gemenskap med grammatiken, får vi lyssna till skriftspråket. Ibland tror vi att vi måste göra det nyttiga. Man läser för att det är bra för barn att lyssna till böcker. Det går bra för dem i skolan då. Men tänk efter på din egen närvaro och barnet du har intill dig. Hur också du möter bokens äventyr och språket som ni tillsammans kan använda för kontakt och relation. Liknelserna som ni kan upptäcka i er vardag och ord och talesätt som ni får att gemensamt använda. Boken är det fönster för samtal, närhet och gemenskap. Du kommer sakna den när barnen blir stora men gör inte misstaget att avsluta högläsningen för att de kan läsa på egen hand. Högläsningen visar den litteratur som finns och som de ännu inte kan läsa själva. Och tänk gemenskap med ett innehåll. Ni står intill varandra och hoppar in i boken tillsammans och vida är ert äventyr.
Livslångt läsperspektiv Det är ett livslångt engagemang att läsa och förkovra sig. Vi blir aldrig färdiga och aldrig sinar utbudet vad att läsa. Vi måste kunna läsa vissa saker och krävs att kunna för att vara delaktiga. Därför är böcker som barn och unga vill läsa inte på något sätt mindre värda utan tvärtom, de får barn att läsa och hur barn förstår och vad som roar dem kan vi inte veta något om. Barn skrattar åt sådant vi för länge slutat skratta åt.
Hej HOPP! Anne-Marie Körling
