Hela familjen på elevens späda axlar

Jag minns dig.

Du var min elev.

Hungrig på språket.

Glupsk att lära dig.

Du kom en dag till klassrummet. Osäkert från var. Ditt språk var främmande. Jag visste inte något om ditt språk. Inte heller ditt ursprung. Varifrån kom du? I klassrummet blev du en elev. Dina ögon följde allt som gick att följa. Du skrev av de svenska orden från tavlan. Du fick kompisar. De lärde dig lekens ord, att få vara med.

Mötet med dig handlade om att så snabbt som möjligt lära sig svenska. Du kunde bokstäverna. Du uttalade orden i böckerna. Du tittade upp mot mig och fann i mina ögon att du var på rätt väg. Jodå. Uttalet var korrekt.

En dag kom du och sa.

– Pappa.

Du visade hans ansikte. Pappa arg? frågade jag.

Du nickade. Han var arg. Sen pekade du mot lampan.

– Pappa är på lampan? undrade jag.

– Pappa arg på ljuset?

De bodde i en liten lägenhet. Hela familjen på några kvadratmeter. På kvällarna läste min elev böckerna. Lampan tänd över hela familjen. Eleven läste till sent. Alldeles för sent för ett barn.

Språkutvecklingen gick med rasande fart. I klassrummet, i matsalen och på skolgården. Eleven tycktes inte ha några spärrar att lära sig. Tvärtom. Det fanns en slags otålighet att lära sig mer. En dag ville eleven veta något om myndigheterna. Elevens svenska var nu så pass bra att eleven förstod saker och ting och lade själv ihop vad som menades. Elevens språk var familjens möjlighet. De måste få stanna. Stanna kvar. Eleven var familjens länk till språket och därmed en möjlighet att formulera sig för att nå fram med det viktiga.

En dag var eleven borta. Det gick fort. Jag samlade ihop elevens saker, vartenda papper hade jag sparat. Ville följa utvecklingen från ett språk till ett annat. Jag ville underhålla den vetgirigheten som eleven visade. Jag minns att eleven behövde en penna. Ett papper. Varje dag kom eleven med något skrivet på pappret. Det var inte läxor eleven gjorde. Språket var att kasta ett ankare där eleven var. Inte bara för eleven själv utan också för elevens familj.

Jag fick aldrig ta farväl. Det fick ingen göra. Eleven försvann från klassrummet. Det fanns papper på varför. Jag tänker på elevens axlar. De som fick bära hela familjen. Eleven var den enda som fick uppleva samhället innanför. Skolan. Matsalen. Biblioteket. Allt det som barnet fick. Föräldrarna som väntade på ett beslut kunde i samlad skara stå och vänta på sitt barn som fick gå i skolan.

Jag skriver detta då jag inte kan tänka mig att ange en elev. Jag är lärare och som sådan ser jag varje barns rätt att få utbildning som en del av mitt ansvar och mitt bidrag till samhället. Jag skriver det här för att eleven som kom till skolan också lämnade spår i mig.

Med värme,

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Autodidakten, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Hela familjen på elevens späda axlar

Bryt konsumtionsmönstret och läs om böcker

– Berätta om din bok, frågar jag en läsare i skolan.

Eleven tittar upp och blicken blir plötsligt sorgsen. Läsaren säger:

– Den är snart slut. Jag vill inte att den ska vara det.

– Du kan läsa om, säger jag.

Elevens ansikte förändras från sorg till lycka. Eleven blir så glad. Jag får en kram.

Det är självklart att vi ska erbjuda eleverna att läsa om sina böcker. Då jag var barn, och då ingen oroade sig över läsningen, kunde jag bestämma hur jag läste och vad jag läste utan att fråga om lov. Jag läste om och jag läste om. Flera gånger läste jag om böcker. Serier från första boken till den sista. Jag kom djupare in i berättelsen och jag upptäckte sådant jag vid första läsningen inte fäst mig vid.

Kerstin Ekman skriver i Min bokvärld, 2023 om detta att läsa om böcker:

Nyligen var en av mina romaner radioföljetong. Jag fick många brev från läsare som sa att de inte hade förstått boken när de läste den från början. Den var spännande och de läsa för fort. Ja, det var dem väl unnat. Men för mig är den ideala läsaren den som läser om böcker som hon tycker om. Kanske efter en lång tid. Egna erfarenheter fyller i böckerna med något som vi inte hittade i dem förut. Det är kanske en självklarhet med et bör sägas i en tid där så mycket, även böcker, har blivit konsumtionsvaror. Att konsumera betyder att man gör slut på något. Man använder det tills det är förbrukat.

Ekman. 2023. s. 77

Det är en tanke att omläsningen kan berätta för den som läser om att boken inte kan räknas som en konsumtionsvara. Den kan betraktas som ett oavslutat samtal och något att återkomma till, eller för den delen framkalla, då livet ändras (vilket det gör oavbrutet). Vi förändras och när vi återvänder till det vi en gång läste kan vi upptäcka att vi förändrats och att boken har något nytt att säga oss. 

I somras läste jag om böcker jag tvingats läsa som barn och tonåring. Böckerna bjöd ett motstånd och jag ville undersöka hur jag kunde återfå ett eget förhållande till de böcker jag inte såg så välvilligt på. Jag beslöt mig för att lyssna till dem. Så blev det. Läsupplevelsen blev total. Jag överrumplades av känslor, jag grät under hundpromenaderna, jag rös av välbehag över det vackra språket och jag kunde klä om läsupplevelsen och faktiskt förstå varför vi en gång blivit uppmanade att läsa det vi läste.

Under omläsningen (omläsningen) upptäckte jag mig själv som ung. Så mycket jag inte förstod av livet. Det jag läste som ung behövde bli liv och erfarenhet hos mig för att som något äldre kunna förstå.

Konsumtionen gör att vi alltid längtar efter något nytt. Vi tillåts inte känna oss nöjda. Något som repriseras, något som läses om, något som gör att vi går tillbaka till det vi redan har upplevt kan göra att vi ser längre in i det vi får se eller läsa och att vi därmed också upptäcker djupet i oss själva. Med det senare menar jag att vi genom våra livserfarenheter också kan spegla oss i det vi en gång läst men ur ett annat perspektiv. Omläsningen ger perspektiv. Vi må vara trygga med det bekanta men låter oss bli öppna för det obekanta.

Litteraturen ska inte konsumeras. Den ska inte försvinna. Den ska leva med oss.

Tack för ditt besök 

Vänligen 

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Barns rättigheter, Bibliotek/Skolbibliotek, LÄSA I SKOLAN 2021, Lässtrategier, Väck läshungern | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Bryt konsumtionsmönstret och läs om böcker

Svåra och lätta ord. Varför då?

Det har blivit tok att tala om för elever vilka ord som är svåra och vilka som inte är det. Vi borde hellre tala om ord vi upptäcker, ord vi tycker om att säga och uttala, ord vi blir nyfikna på. Att vara den som bestämmer vilka ord som är ord är svåra och vilka som inte är det kan hamna fel i sina bedömningar. Elever som är präglade av ett sådant synsätt, dvs, det svåra och det lätta, kan också uppleva sig kunna göra ett val. Att välja bort det svåra eftersom risken är att om man ger sig i kast med det kan man också misslyckas. Många elever vill inte misslyckas. Koppla tanken till bedömningar och betyg så är den flykten från det mer utmanade en helt begriplig strategi.

Så här kan det se ut när jag klipper ut ord ur tidningarna. Här har jag fokuserat på långa ord. Om detta skriver jag i mina senaste böcker. Välkommen att läsa.

Man behöver inte heller förklara ord. Ord kan förklara sig på egen hand om de sätts i ett sammanhang. Ordet spilla är ett vardagligt ord och ett ord som de flesta av oss har erfarenhet av. Men att spilla tid är ett begrepp som inte går att se med blotta ögat utan handlar om att skynda och ta vara på tiden. Att säga att ordet spilla är ett lätt ord är därför bekymmersamt.

Jag läser i Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet – Alices äventyr i Sagolandet och blir glad över hur Alice funderar (jo men det är ju författaren som funderar över det Alice säger). Hon faller genom kaninhålet och funderar under resan till det främmande. Hon har just talat högt för sig själv om hur långt det är till jordens medelpunkt och fortsätter:

”Jaha”, fortsatte Alice, så långt tror jag att det är, men jag undrar just till vilken latitud eller longitud jag har kommit?” (Alice hade ingen aning om vad som menades med latitud, och inte vad som menades med longitud heller, men det var väldigt skojigt att röra sig med såna stiliga ord).

Vad jag vill lyfta är att det är roligt med ord. Det är spännande att upptäcka ord. Det kräver att tungan är rätt i mun när man uttalar orden och tänk så viktigt att kunna uppfatta dem med örat. Det är så många muskler som används när vi formulerar långa ord och ord med flera ljud. Ljudet som vi pyser ut på olika sätt genom munnen. Munnen som vi formar om beroende på vilket ljud vi ska producera. Och tungan som rör sig långt bak och struphuvudet som … Det är ett riktigt arbete och det kan vi gott berätta för eleverna när de får säga långa ord med flera stavelser. Det är att träna musklerna minsann.

Jag är uppväxt med en mamma som älskade ord. Det hörde ihop med att hon var latinare. Så sa hon själv. ”Jag är latinare. En latinare älskar ord. En latinare kan härleda.” Jag hade ingen aning om vad hon menade. Men latinare ville jag bli. Som liten sa jag att jag var latinare. I skolan trodde inte läraren mig. Men kompisarna ville också bli latinare.

Mamma lärde mig redan som mycket liten att uppskatta ord. Min mamma var inte den lekfullaste personen men en lek lekte hon gärna. Leken gick ut på att hon skulle säga ett ord och jag skulle utan betänketid säga det första ordet jag kom att tänka på. Det var en svår lek. Hon kunde säga ”blåbär” och jag svarade ”gott” för att sedan säga ”hallon, Dalarö, korv och mjölk”. Hur de här orden hörde ihop med blåbär kunde man förstå om man var där jag och mamma var. Vi plockade blåbär i skogarna runt Dalarö, åt korv till middag, blåbär och mjölk till efterrätt. Hallon åt jag sällan. Men det är ju också ett bär så därför kom det upp i flödet av ord. Min mammas lek triggade igång mitt ordförråd. I och för sig tror jag inte att hon behövde trigga igång det eftersom jag pratade mycket och gärna. Hon triggade nog igång min tankeverksamhet. Jag älskade leken. Det fina med orden var att de först verkade vara ihopplockade lite huller om buller men i samtalet om varför jag associerade som jag gjorde kom orden in i ett berättande sammanhang. Det var inte lösryckta. De hörde ihop. Hur de hörde ihop var något för det gemensamma mellan mig och mamma.

Nä, ord är nya, olika, lika och upptäckta. Jag har aldrig sällat mig till den där undervisningen där ord som beskrivas och förklaras som svåra. Svåra för vem? Vilka ord är lätta? Varför är de lätta? Om de inte uppfattas som lätta är den som frågar om ett ord som är lätt någon som har problem och som inte verkar hänga med?

I en klass, årskurs sex, hade jag tagit med mig 30 ord ur Dagens Nyheter. Eleverna var till en början ointresserade. De var mer rädda för att de skulle skriva av orden, att de behövde kunna dem och … ja, intresset var lamt, ja, minst sagt ringa, nästintill inget gensvar alls. Men jag fortsatte. När eleverna upptäckte att de inte fick några uppgifter eller att de avkrävdes kunskaper (som de faktiskt ännu inte kunde ha) blev de engagerade och började fråga och tänka. Mitt anslag handlade om att de skulle möta orden, inte kunna dem, uttala dem för att ha sagt dem och därmed få vara en del av språket i en morgontidning. Efter kanske tjugo lektionsstarter var eleverna med. De frågade och undrade. De försökte härleda och gissa. Jag lät dem tala, berätta, förklara och redovisa hur de tänkte. Deras språk blev rikare och mer berättande. Längre meningar sa de och de ville också revidera sina tankar efter att ha lyssnat på vad andra tänkt.

En gång var orden plånbok och ekipage bland de många orden. Om jag nu skulle ha sagt något om lätta och svåra ord skulle ordet plånbok vara lätt och ekipage svårt. Om jag hade sagt detta hade eleverna inte kunnat säga att ordet plånbok var okänt för dem (de har ju inga pengar, de har ju inget behov av en plånbok) men att ordet ekipage de hade de minsann ett hum om. Det ordet förekom i dataspel. Så det så!

Det fina med ord är att de inte tycker om att vara ensamma. Ord behöver ord för att det ska bli något. Ord kräver sällskap. Så jag brukar leka lite som min mamma lekte. När jag säger ”ord” vad tänker du på?

 

Hej Hopp kära du,

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Anpassning, Bokstav/bokstäver, Frågekonsten, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Skönlitterära texter till olika ämnen | Kommentarer inaktiverade för Svåra och lätta ord. Varför då?

Den väckta oron bör leda till tanke och handling

Jag undervisar barn och unga i andra länder. De har svenska språket genom föräldrar eller mor-farföräldrar. Jag möter dem genom det svenska språket. Men jag möter också deras skola i de länder de bor i. Det ger mig en inblick i skolan, undervisningen, läxorna och kulturen att lära.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nyss visade pojken, 14 år, sina matematiksidor i arbetsboken, de med handstil och uträkningar i den egna anteckningsboken, sina utförliga lösningar, de som gick att följa och med lätthet ta del av. Antal sidor närmare 180 för läsåret. Jag drar efter andan eftersom jag önskar att detta var ett häfte från en svensk skola där matematiken inte bara visar en lösning utan en hel tankevärld hur eleven gjorde, tänkte och prövade att räkna ut, lösa problem. Detta har alltid varit mitt fokus då det gäller matematiken. Svaret är inte det enda målet utan också hur eleven kom fram till lösningen. När eleverna lär sig att ta plats på pappret, tänka synligt, pröva och utforska, går det också att se var felet kan ha uppstått och varför. Inte sällan kan eleven själv gå tillbaka och finna var det blev fel.

När barn och unga lämnar ett ämne behöver vi se över själva undervisningen och innehållen. Kanske kan ett annat tempo är att föredra. Ett är dock säkert att om man ska göra skillnad måste man veta hur eleven tänker. Då räcker inte svaret. Då behövs det tänkta.

Vänligen,

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Matematikundervisning, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Den väckta oron bör leda till tanke och handling

Språkutvecklande ur de texter vi har och genom de samtal vi kan föra

Undervisning du kan göra varje dag men ur olika innehåll. Den är mycket språkutvecklande. Gör en mening. Inte fler. Gör inte om uppgiften. Uppgiften kommer att skifta beroende på vilken mening som eleverna och du möter. Gör den inte en gång, gör den ofta, och gärna dagligen.

Gör mer av det som är i undervisningen. Så här kan du tänka och göra varenda gång du skriver en mening på tavlan. Om du vill främja nyfikenheten skriver du några meningar ur en bok. Jag har valt att skriva en mening ur Bara glida med av Cina Friedner 2023:

– Jag går ut, ropar jag till mamma men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej. (s.65)

Synonymer: Då kan vi fundera i tretal. Exempelvis kan vi fundera på synonymer till ”ropar”

– Jag går ut, skriker/ropar/hojtar jag till mamma men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer: Denna gång tar vi ordet ”mamma”.

– Jag går ut, skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer till ”svara”

– Jag går ut skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar/ger ett kortare svar på innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer till ”dörr”

– Jag går ut skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar/ger ett kortare svar på innan dörren/entrédörren/porten slår igen bakom mej.

Muntlig undervisning:

Jag har bedrivit den här undervisningen i många år. Den är först och främst muntlig. Eleverna får grubbla på ord som de har andra ord för men när de inte har några förslag är jag en berättande lärare och säger mina förslag. Över tid blir detta en undervisningsform som bidrar till ordförrådets breddande och förståelse. Fler ord för en och samma sak gör att vi har flera sätt att uttrycka oss på.

Skriftligt gensvar:

Minns att eleverna lär sig både av att samtala och av att skriva. Men först och främst är det samtalet som ska främjas. Men om vi nu tittar på de alternativ jag gett här kan man be eleverna skriva av samma mening och använda ett av orden och skapa en egen text.

Det kan bli så här:

  • Jag går ut hojtar jag till morsan men hör inte vad hon repellerar innan porten slår igen bakom mej.
  • Jag går ut hojtar jag till mor men hör inte att hon ger mig ett kortare svar innan entrédörren slår igen bakom mej.

Det är viktigt att eleverna får läsa upp sina egna meningar. Då läser de upp det de själva skrivit och det gör det hela meningsfullt.

Vad har detta lett till:
Mina elever brukar låna meningar av författare och skriva om dem på det sätt de själva vill. Det betyder att de utvidgar sitt ordförråd och får samtala om vilka ord som kan passa in och hur texten kan förändras när synonymer används.

Minns också att om eleverna inte deltar så gör arbetet själv. Var den berättande läraren som kliver in och visar hur läraren tänker. Då kommer eleverna att börja göra som du gör. Men överge inte innehållet i tron att eleverna inte genast deltog. De behöver förstå att de får och kan och att det inte handlar om rätt eller om fel. Så överge inte innehållet utan fortsätt berätta hur du tänker.

Allt gott kära kollega,

Anne-Marie Körling

 

 

 

 

Publicerat i Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Språkutvecklande ur de texter vi har och genom de samtal vi kan föra

Samhällets bokhyllor och skolornas lästid

Vi brukar tala om att barn kommer från hem där man inte läser eller där det inte finns böcker. Om man vet att det är så betyder det att samhällets bokhyllor måste bli fler och i dem böcker så att det står härliga till. Jag brukar säga:

Om man kommer från ett hem utan böcker måste man få komma till en skola med böcker. Om man kommer från ett hem där man inte läser så mycket måste man få komma till en skola där man läser mycket.

Vi tittar på individens brister och medhavda ryggsäck istället för att titta på vad vi kan göra där vi tar emot detta barn som i skolan blir vår elev. Om vi fortsätter att förklara bristerna kommer vi inte att kunna förändra något. Om vi tänker att här ska vi läsa så kommer vi att skapa en skola där vi läser. Det är inte individen vi ska stirra oss blind på utan hur vi som skola, dvs ett kollektiv, kan göra skillnad och skapa en läsande kultur. Det fungerar inte att identifiera en enskild utan forma en läskultur som omsluter samtliga. Alla barn och unga behöver rikt med tid att läsa, skolbibliotek och skolbibliotekarier. Det ska inte vara svårt att hitta en bok i en skola, också klassrummen behöver ett bokbestånd som inte dammar utan som byts ut och därmed främjar nyfikenheten. Läsandet bör alltid vara på tapeten, inte som en grej för terminen, utan som ett noga underbyggt arbete där ingen lämnas utanför. Det betyder att det måste vara en fråga som alltid är aktuell.

Japp, då var det sagt,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Hur lärde du dig att läsa?, Inkludering, Ordning och reda, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Pojkarna | Kommentarer inaktiverade för Samhällets bokhyllor och skolornas lästid

Anteckna något litet under lektionerna

Jag har alltid med mig papper och penna när jag undervisar och är med eleverna. Det är för att spara något av det som sker i klassrummet. Jag kan inte förlita mig på min förmåga att minnas. Eleverna är många och det är ofta många saker som påverkar min uppmärksamhet. Jag läser ett litet citat ur Tove Janssons citatbok Ordets gåva (2022)

Jag måste skriva ner mina observationer. Hur små som helst, de är det viktigaste. Varje dag.

Det har jag gjort sedan jag började som lärare och jag har inte slutat. Jag noterar elevernas frågor eller något de säger som får mig att tänka och uppmärksamma. Jag har anteckningsblock där jag också kan visa en elev hur jag tänker kring ett problem som eleven har.

Till en början var de här anteckningarna inte så värdefulla. Två små rader i ett i övrigt tomt block. Men över tid kunde jag se att de hjälpte mig att bygga upp undervisning som relaterade till det eleverna hade frågat om. Jag lärde mig över åren att anteckna mer och mer. Ibland läste jag upp mina anteckningar för eleverna.

Jag kunde också skriva upp vad jag upptäckte eller undrade över – saker jag behövde fundera lite mer på och som kanske handlade om att jag måste ändra på något eftersom det hindrade eleverna att fullt ut komma till sin rätt.

Det är inte oväsentligt att skriva två rader i en tom anteckningsbok. Under sju lektioner (tänker mig att vi har 7 lektioner per dag) blir det 14 rader. På en vecka har du skrivit 70 rader och har en hel berättelse om det som ägt rum i klassrummet och det du som lärare vill fortsätta att fundera på. Men minns att du inte ska värdera det du skrivit ner, inte tänka bra eller dåligt, utan tänka att det här upptäckte jag. Dina anteckningar kommer att ge dig en inblick i det arbete du gör i klassrummet och hur eleverna frågar och undrar om det ni tillsammans möter. Minns också att anteckningarna är dina, de är inte ett underlag för någon annan än dig och ingen kan begära att du ska göra dem.

Med vänliga och omtänksamma hälsningar,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Lektion, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Redskapen, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Anteckna något litet under lektionerna