Lektionen som utvecklades till ett tema

För många år sedan arbetade jag tillsammans med mina elever runt ett tema ”broar”. Det var samma år som man i Sverige hade påbörjat arbetet att bygga Högakustenbron. Det var till en början inte tänkt att bli ett tema men elevernas aktiviteter och frågor utvecklades till ett tema. Ett tema kan uppstå då elevernas engagemang tas tillvara och att läraren får möjlighet att bygga undervisningen utifrån upptäckter i klassrummet. Inom detta tema utvecklades såväl:

  • ämnet bild (rita, måla, konstruera, klippa)
  • ämnet teknik (konstruera, grubbla, utvärdera)
  • ämnet matematik (längsta, högsta, kortaste, äldsta, arbetstid)
  • ämnet svenska (samtala, högläsa, läsa, berätta, skriva olika former av texter, förklarande text, berättande text och listskrivning)
  • ämnet samhällskunskap (broar och kommunikationsmedel, resor, hur man reser, infrastruktur, symboliskt brobygge mellan människor )
  • ämnet geografi (på vilken plats, broar i världen, förutsättningar, jordmån och fauna, geografiska namn – Upplands-Bro etc)
  • ämnet religion (föreställningar om broar, bron som symbol)

Temat utvecklades genom samspelet med elevernas frågor och engagemang. Det här var många år sedan och jag lärde mig mycket om temaarbetets uppkomst och elevernas möjlighet att på riktigt påverka och medverka till innehållet i undervisningen. Detta möjliggjorde att lita på temats kraft och undervisningens bläckfiskarmar. Jag kunde omsluta många olika ämnesområden i temat och skapa variation och kunskapande processer. Jag talade sällan om ämnen utan verkade för att de både räknade och konstruerade utan att för den skull förstå det som att de nu hade matematik. Ofta såg jag också att många som inte kunde i den ämnesspecifika undervisningen mycket väl kunde i den temaorienterade. Det gav mig också en möjlighet att differentiera undervisningens innehåll och skapa ämnesområden i klassrummet. Eleverna kunde arbeta utifrån helheten och skapa lärande genom delarna. De fick också samtala med varandra om det de upptäckte och det de lärde sig.

Jag noterade engagemang och skrev ner elevernas frågor. Nästa dag kunde jag bygga undervisningen utifrån något som kommit upp dagen innan. Så här kunde frågorna se ut (årskurs två):

  • Varför bygger man broar?
  • Vem hittade på att det skulle heta bro?
  • Var börjar man bygga en bro?
  • Måste man prata med dom på andra sidan om man får bygga en bro?
  • Vem vågar gå först på bron?
  • Bygger man bara broar över vatten?
  • Är en brygga en bro?

Elevernas erfarenheter utvecklas i samspel med innehållet

Eleverna hade också olika erfarenheter av broar. Jag noterade och antecknade. Över tid kom erfarenheterna bli fler. Därför är det betydelsefullt att återkomma till frågan vad eleverna ser och uppfattar av det vi undersöker i skolan.

Det handlade om att eleverna börjat fundera över vad en bro kunde vara och att en planka över en vattenpöl kunde vara en slags bro.

– Men slarvig för man har inte byggt den.

  • Jag har åkt över en bro.
  • Jag har gått över en bro som hängde.
  • Det finns broar som har gått sönder.
  • Man kan säga att regnbågen är en bro för den börjar och slutar på olika platser.
  • Broar kan vara jättelånga och jättekorta.
  • När vi gick i skogen hade någon lagt en planka över en vattenpöl. Är det en bro?

Frågorna uppstår också utifrån kunskapsbildningen. Nya frågor uppstår. De ska välkomnas. Nya frågor berättar att eleverna börjar lägga samman sina bilder och kunskaper och därför uppstår nya frågor. Dessa frågor är mycket viktiga och ska ses som lärande och nyfikenhet vilka bottnar i de kunskaper eleven nu processar.

  • Vad tål en bro?
  • Hur bygger man egentligen en bro?

Eftersom innehållet engagerade eleverna letade jag efter böcker som jag kunde högläsa för dem. En av de böcker vi ofta återkom till var berättelsen På andra sidan ån  samt Viktor bygger en bro:

I ämnet bild ritade vi broar. Det blev olika sorters broar och olika situationer där broar byggdes och användes. En elev ritade en bro. På bron stod ett litet barn. På var sin sida om brofästet stod mamman och pappan. Från båda hållen ropade man ”kom, kom”. Barnet stod i mitten av bron och skrek ”Hjälp!”. Men den bilden kom hela barnets situation i dagern och när föräldrarna såg bilden förstod de hur barnets slets mellan föräldrarna. De kände båda ömhet för sitt barn och förstod bilden som en del av barnets berättelse. Så kan det också bli.

Hur är det möjligt att bygga undervisning:

När jag började som lärare fanns det att samla ihop information om vad man ville göra för undervisning, genomföra den och analysera och följa upp. Jag anser att om skolan ska utvecklas och lärarnas profession möjliggöras måste sådan tid ges och tilltro till undervisningen betydelse stärkas. Jag hade andra hinder än tidsmässiga och det rörde främst att göra samma sak som alla andra lärare. Att våra teman var gemensamma. Men det handlade om en pedagogisk omsorg om att alla elever skulle få möta liknande innehåll. Jag gjorde därför också de vi gemensamt gjorde vid skolan. Det fanns en viss frihet att utveckla skolans innehåll och så måste det också vara idag.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

som alldeles nyss läste detta abstrakt BROAR, BÖCKER, BARN:

 

 

 

Posted in Föreläsningar jag ger, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

I dessa tider av isolering

Jag har alltid tittat in i den lilla världen. Jag kan förundras över det som är men som jag springer förbi. Jag har ett oändligt tålamod med att ge mig tid att tänka. Särskilt om det är trassligt. När den röda tråden är försvunnen och allt är huller om buller. Isoleringen kan gnaga sig in. En längtan kan tvingas att hållas tillbaka. Jag bläddrar ofta i böcker. Dimper ner på sidan 58 och därefter i den ordningen som böckerna själva kommer fram till. På sidan 378 i Bodil Malmstens Samlade dikter läser jag strofen:

”Jag fryser fast mellan skrivbordet och diskmaskinen. Isolering.”

Anne-Marie

 

Posted in Skriver om ditt och datt | Tagged , , , , | Leave a comment

Nudging och knackning – att möjliggöra och förgöra

Detta med att putta i rätt riktning – nudging.

Detta med att påminna om bristerna – knackning.

 

Jag tänker så här:

Nudging. Ett ord som kom för några år sedan. Ett ord som ska vara positivt. På svenska översätter vi det till puffning. Jag tycker det engelska ordet är mer varsamt. Man ”puttar” försiktigt och envist åt rätt håll. Det är alltså inte tillrättavisningar utan mer som att öppna en möjlighet. Jag brukar tänka att undervisningsförändringar kan byggas upp så. Ett okänt fönster öppnas lite på glänt. Läraren gör på ett nytt sätt. Undervisningen ger andra möjligheter för eleverna. De lär sig genom att de puttas åt rätt håll. Detta håll handlar om att få bli mer delaktig, mer involverad, mer engagerad och att läraren visar att just det är välkomnat.

Nudging, som betyder ett slags försiktigt puttande åt rätt håll, är en medvetenhet om puttandet. Någon puttar på och har förmågan och ansvaret att göra så. Den som puttar på anpassar sig och tänker hur själva puttandet kan se ut och på vilket sätt det blir just positivt. Den rätta riktningen måste vara välgrundad och genomtänkt innan man påbörjar detta puttande.

Jag tänker alltid i termer av att verka för det som är men att just där också öppna ett okänt fönster. Ett fönster som släpper in ny luft, som öppnas upp till något okänt, något annat sätt att tänka, ett fönster som kan befinna sig lite varsomhelst.

Knackningarna 

Motsatsen till nudging är det knackandet som berättar något om att man inte riktigt har klarat av det man ska. Ett knackande som kanske är lika försiktigt men som över tid upplevs som allt hårdare mot den man är. Knackandet är inflikade ord som förtar det som var bra och ansätter det med smågrus och en aning av tvivel. Tvivel på den egna förmågan, tvivel på att man blir förstådd, tvivel på sin tillhörighet, tvivel på sina matematikkunskaper eller sin förmåga att skriva. Knackningarna som förefaller oskyldiga men som inte upplevs så. Eller knackningar som inte alls är vänliga utan tvärtom inlindade med undertoner av att du ska inte tro att du är något.

Ja, jag tänker och funderar. Du får gärna tänka tillsammans med mig.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Konsultation av något slag, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda | Tagged , | Leave a comment

Till lärarkollegorna i Borås

Hej kära lärarkollegor i Borås.

Jag vet att ni idag är inne på bloggen och studerar undervisningsidéer.

Ni är alltid välkomna att skriva en rad, fråga, undra, tänka tillsammans med mig.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen | Leave a comment

Visionen och skolans identitet

Igår besökte jag en skola som hade en vision som verkade möjlig att uppnå. En sådan vision är rimlig och kan skapa identitet: Här på skolan kan vi möjliggöra att både nå visionen men också behålla den när den inte längre är en vision utan en del av skolans identitet.

Då jag visar eller modellar undervisning kan det ibland förefalla omöjligt att genomföra det jag visar. Ibland inte alls. En del lärare lånar och gör till sitt medan andra väntar och funderar länge och kan också vara kritiska, vilket ska främjas. Efter något år prövar de och ofta återkommer de till mig med en reflektion. Någon har blivit arg och sagt att ”det där är omöjligt” men efter att ha prövat upptäckt att eleverna blev mer engagerade och undervisningen gjorde läraren både glad och nyfiken. Den modellade undervisningen har man fått se, uppleva, delta i och varit med att dras in i. Den upplevelsen är en del av lärandet. En del av vägen att pröva själv. Visionen om undervisningen är därmed inte längre avlägsen.

Om jag visar något förverkligar jag något. Det är inte tomma ord. Det är omsättande och genomförande. Då jag själv lär mig kan jag känna att det där är omöjligt men å andra sidan inte eftersom jag har både deltagit och fått se någon annan göra det. När visionen blir greppbar är den därför möjlig.

Visioner har en tendens att bli lite tomma trots att de låter så bra och förefaller så rimliga. Men vi når aldrig dit. Hur blir vi världens bästa skola? Hur hanterar vi besvikelsen över att aldrig nå dit? Hur känns misslyckandet att komma på plats ett i världsrankingen? En tävling.

Skolan ska främja och verka för både lärare och elever på skolan. Vilken vision synliggör ett sådant arbete?

Visionen behöver sippra ner i genomföranden, utforskande, samtal, diskussioner, tvivel, möjlighet att lära av andra, exempel och över tid bli något som kan liknas vid skolan identitet och därmed bli en del av hur man upplever sig inkluderad i visionen och arbetet som man gör.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

 

Posted in Om jag vore rektor, Pedagogik, Redskapen, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Leave a comment

Riv av etiketterna som sätt på elever, lärare och skolor

I Läraren inom mig, 2014 skriver jag:

Vi borde lära oss att se om, se på nytt och återse varandra i skolan. Såväl i kollegiet som med eleverna. Vi kan aktivt medverka till att riva av etiketter som fastnat på eleverna, på lärare och på skolor. Vi kan berätta oss till förändring.

På en buss sitter en mamma och en pojke. Pojken är fin i sina nya kläder. Han sitter med den nya skolryggsäcken i knäet. Hans mamma ler ömt mot honom. Ler också mot mig,

– Ni ser så glada ut, säger jag.

De nickar. De är glada. De är på väg till den första skoldagen. De har hört så mycket gott om skolan. De känner hopp.

Oavsett, vad, hur och varför, ska skolan leva upp till att mötet med de här två resenärerna fortsätter att betyda hopp; att skolan är lika viktig som de tänker sig den. Det är skolans uppgift.

Ur Läraren inom mig, Pedagogiska berättelser, s. 224  

Boken är nedsatt i pris. För en hundralapp kan du köpa den.

HEJ HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Posted in Anpassning, Föreläsningar jag ger, Kommunikationen, Läraren inom mig, 2014, Skolyrken i litteraturen | Tagged , , | Leave a comment

”Början” är ordet

Början

Jag har inte lärt mig skriva några ord än, men när jag är tre år kan jag bokstaven J,

älskar hur den börjar sig som en krok

som jag noggrant sätter på en rak hatt,

precis som min syster lärt mig att göra. Älskar

hur bokstaven låter och löftet

om att den en dag kommer att sitta ihop med mitt namn,

mitt eget

som jag kommer att kunna skriva

helt själv

Utan min systers hand på min,

som hjälper den att göra det den ännu inte kan.

Så fantastiska orden som långsamt kommer till mig är.

Så underbart de bara fortsätter och fortsätter.

Kommer orden att ta slut? frågar jag

när jag kommer ihåg.

Nä, säger min syster, som nu är fem år

och lovar mig

oändligheten.

 

Läs denna text för föräldrar. Sätt upp texten i skolan. Upptäck förskolans arbete och sätt upp texten på Förskolan. Hos mödravården. På BVC. Detta ofantliga äventyr att få lära sig. Natur och Kultur borde göra en affisch. En läsvänlig sådan där detta äventyr synliggörs för oss vuxna och visar vägen till det vi verkar för.

Jag tackar Jacqueline Woodson för läsupptäckten på en av många sidor i boken BRUN FLICKA DRÖMMER, 2019

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Astrid Lindgren, Modellerna, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Relationer och vänskap, Skolstart, Undervisningen, Värdegrunden | Tagged , , , , | Leave a comment