Stimulera, etablera och utveckla läsvanor

P1090870

Stimulera, etablera och utveckla läsvanor

Då det kommer till barn och ungas läsning krävs att vi både stimulerar, etablerar och utvecklar läsvanor.

Stimulans kommer med högläsning, skolbibliotekarien, skolbiblioteket, böcker i klassrummen och lärarledda samtal om litteratur och innehåll. Det kan betyda att lärare visar sin egen läsning och att böckerna är svåra att lägga ifrån sig. En läsande lärare visar att boken har en plats i lärarens liv. Att ta med sig en bok till matsalen (det har jag gjort många, många gånger och räknar frågor och visat intresse för boken till tio, elva elever per gång) och prata om den med en nyfiken hållning.

Att etablera läsvanor handlar om att möjliggöra för att läsa. Det handlar om att skapa utrymme för att läsa. Inte att vi förlägger läsandet i hemmet utan att vi säkerställer att vi får läsa i skolan och under skoltiden. Många elever behöver få läsvanor etablerade utanför hemmen. Skolan är en sådan plats. Lässtunderna ska vara återkommande och verka för att eleverna både kan kan träna att läsa och läsa för att uppleva, känna och tänka. Det handlar också om att se läsaren, vara nyfiken på vad eleven läser och inte fokusera på vad eleven borde läsa.

Att utveckla läsvanor handlar om att föra dialog kring läsning med dem som läser, de som inte tycker om att läsa, och utan att värdera söka hitta vägar som kommer genom att lyssna till hur eleverna tänker kring läsningen. Det betyder också att vi funderar över hur vi möjliggör för eleverna att läsa, hur vi ser på deras läsval och hur vi själva ger eleverna andra möten med litteratur än vad de själva väljer att läsa. Det kan vi göra genom att läsa högt och läsa det eleverna ännu inte kan läsa på egen hand. De pedagogiska samtalen bör innehålla inblickar i litteratur och faktatexter så att lärare kan tänka och fundera över de innehåll som kan betyda att eleverna får tänka, kommunicera och lära.

Posted in Barns rättigheter, Pedagogiska samtal, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen | Leave a comment

Att medvetet välja förhållningssätt

I mina böcker Undervisningen mellan oss och i Textsamtal och bildpromenader skriver jag om vikten av att välja förhållningssätt. Redan vid skolans yttre gräns beslutar jag mig för hur jag ska möta eleverna. Det betyder att jag gör medvetna val och att jag bestämmer mig för att jag ska verka genom de ord jag väljer. Exempelvis kan jag välja att vara tolerant, nyfiken och lyhörd. Det betyder att jag väljer att lyssna noga på vad eleverna säger och visa att jag är intresserad av elevens syn på de frågor jag lyfter in genom undervisning.

Om man vill läsa om vikten av att medvetet välja ett förhållningssätt kan läsa överläkaren Peter Strang tankar om vikten av detta i boken Att höra till. 

Hej HOPP!

Posted in Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Värdegrunden | Tagged , , , | Leave a comment

Föräldrarna skiljer sig och elevens värld gungar

När föräldrar skiljer sig kan skolan betyda den kontinuitet som äventyras i hemmet. Rutinerna kan verka tryggande i skolan. Men också att eleven får möta vuxna som kan förstå att läxorna inte längre kan göras hemma, eller att det inte är så enkelt att göra det man måste därhemma. Då föräldrar skiljer sig brukar jag förtäta kontakten med eleven, och inte för en kort tid utan över en längre tid. Det handlar inte om att rota i elevens hemförhållanden utan att trots att livet är i gungning sänka trösklarna till skolans innehåll. Det handlar om att se, förstå och vara generös. Det är nog viktigt att också förstå att barns sorg är randig och att verka i dessa mellanrum. Skolan pågår med sina innehåll och läraren hälsar varje dag välkommen, maten serveras och fritidsverksamheten erbjuder kontakt och sysselsättning. Det kan vara viktigt att inse vad skolan ger eleven av kontinuitet och lärande.

 

Posted in Konsultation av något slag, Läxor, Pedagogiska miljöer, Relationer och vänskap | Tagged , , , , | Leave a comment

Föreläst om kompletterande svenska i Aten

IMG_0643

En hel dag om hur att undervisa, omsätta kursplan och levandegöra innehåll.
Tack till alla i Aten, tack till alla ditresta. För samtal, återkopplingar och berättelser. Om skola, om skolsystem, om lärande och om platserna i Europa.

Posted in Föreläsningar jag ger | Leave a comment

Problemet med att ge bort en biljett

Jag står på flygplatsen. I fickan ligger en biljett till Atens tåg, bussar och spårvagn. Eftersom jag står så att jag kan se dem som ska åka in till Aten tänker jag att jag ska ge bort biljetten. Jag går fram till ett par och presenterar mig och min biljett. Jag säger att de gärna får den. De viftar ilsket med händerna. De ser mig inte i ansiktet och vänder snabbt ryggen till. Jag ser mig omkring efter någon annan och går fram till ytterligare ett par. De blir besvärade och vill inte ha biljetten trots att jag säger att jag ska lämna Aten och inte behöver den. Biljetten är laddad med fem resor och varje biljett räcker i 90 min. De säger nej. Jag tänker att de inte förstår och förklarar att jag inte vill något annat än att ge dem biljetten. Att jag ska tillbaka till Stockholm. De skakar på huvudena och säger bestämt nej.

Jag blir fundersam. Denna oväntade ovänlighet. Dessa ”nej” och de vända ryggarna. Misstänksamheten. Inte vänligheten. Jag prövar tre gånger till. Så plötsligt möter jag glad förvåning och ”men så bra och tack, tack, tack så mycket för biljetten”.

Posted in Skriver om ditt och datt | Leave a comment

Meditativt och repeterande är att göra

P1070756

Att göra något i det yttre. Det handen förmår, kan och gör. Sticka, tälja, dreja, baka och skriva. Plantera frön i krukor, skära grönsaker till ett långkok. Det yttre arbetet som gör något med det inre. När jag stickar är det mina händer som rör sig, jag får tänka då jag räknar maskor och jag ser mina händer arbeta och skapa. Det är monotont att sticka. Aviga och räta. Räta och aviga. Långa stycken där fingrarna matar garn och garn löper genom öglor. En vila. Och tankarna leker, påminner, hämtar fram ett minne eller lägger fram en sak som magen har grubblat på. Magen som bär en valnötsstor sorg med ett skal som inte vill gå sönder, brisera i känslor, gråtas ut och kännas för fullt. Och garnet löper genom händerna.

Promenera, utan mål, utan prestation, en runda. Varje dag. Återkommande steg som inte fångas in i en dosa som säger att jag gått 10 000 steg och jag kan känna mig tillfreds eftersom min prestation går att mäta. Besvikelsen nästa dag då jag inte kunde, orkade eller hann. Nej, promenera utan att mäta. En timme i egen takt. Med tankarna som springer före ibland, eller tankarna som påminner, en lösning som presenterar sig från ingenstans, en inre text som berättar att den kanske vill komma på pränt. Ofta går jag mitt varv på kyrkogården. De höga tallarna har sett mig där sedan jag var ett litet barn. Vi genade genom kyrkogården för att komma till mormors och morfars hus. Ibland kommer minnen fram, små vardagliga bilder som värmer mig, ibland en oförrätt som tvättas bort och går att ses ur flera vinklar. Mina steg, min promenad. Inga krav, inga mål, inget annat än en återkommande rörelse.

Sådan frid. Sådant andrum.

Och de små stunderna av småprat. De som gör oss varande här.

 

Posted in Skriver om ditt och datt | Tagged | Leave a comment

Detta med verser för varje tillfälle

I Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, i översättning av Peter Samuelsson, 2017 läser jag:

Han ansåg att poesi kunde bota eller i alla fall komma ganska långt på vägen mot att bota nästan alla krämpor. Han ordinerade dikter till sina patienter som andra hakimer ordinerade piller. Han kunde plocka fram en vers som var kusligt passande för varje sjukdom, varje tillfälle, varje sinnesstämning och varje hårfin förskjutning i den politiska stämningen i landet. Denna vana skänkte ett djup åt livet omkring honom, men det gjorde det samtidigt mindre unikt än det var. Den fyllde allt med en subtil känsla av stagnation, en upplevelse av att allt som hände redan hade hänt förr. Att allt redan hade skrivits, sjungits, kommenterats och införts i historiens annaler. Inget nytt var möjligt. Det var kanske därför  som de unga omkring honom ofta fnissande flydde sin väg när de anade att en vers var på gång.

sid. 26

Jag tänker lite på den fina berättelsen av Ulf Stark; Sommar i stora skogen, där farfar ska berätta för barnen om viktiga saker. Det tar ofta lång tid innan den där berättande rösten har något att säga den unge. Det kan krävas tid och erfarenhet innan berättelsen får ett annat innehåll.

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , , | Leave a comment