Thulins kappa och Gogols Kappan

– Förlåt, men jag måste få säga, din kappa är … makalöst vacker.

Jag går där i min kappa och ser hur kvinnor pratar om den, hur de går ihop med sina huvuden och viskar, pekar. Många frågar. Var har du köpt den? Var finns den att få tag på? Säljer du den du bär på dig?

P1360788

 

Närhelst jag bär en kappa som jag tycker om tänker jag på den litterära, den som Gogol skrev. Den heter kort och gott Kappan. I förordet till den utgåva jag har kan jag läsa en hel del spännande frågor som mycket väl kan vara för undervisningen i och om text:

  • Så vad vill berättelsen egentligen säga
  • Hur ska vi läsa den?
  • Är det medkänslan med de små och undertryckta som är det viktiga?
  • Ska vi lägga tonvikten vid den fantastiska och groteska belysningen av Petersburg och dess människor som en bild för livets osäkerhet?
  • Eller är det berättarens röst vi först och främst skall lyssna till, han som leker med genrer och berättarformer, en magiker som lurar läsarna att än gråta och än skratta så vi till sist inte vet vad et ena börjar och det andra slutar?

Det finns inga entydiga svar på hur vi ska läsa den korta berättelsen, skriver Nils Åke Nilsson i förordet. Men ett vet jag. Vi ska läsa den:

Det händer sig att den gamla kappan är alldeles utsliten, så utsliten att skräddaren inte längre kan rädda den utan mer eller mindre befaller om att vår Akakij Akakijevitj att göra sig en ny:

Vid ordet ”ny” svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra. runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa.

– En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag inte råd till.

– Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn.

– Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den …?

– Vad en sådan skulle komma att kosta?

– Ja.

– Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade  Perovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde.

– Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj – och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet.

– Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra.

Läs vidare… på sida 34. Läs gärna innan också. Läs sedan från pärm till pärm och dela en litterär kappa med alla andra som känner till den.

Jag tycker om min kappa. Idag träffade jag Camilla Thulin på en perrong och gick fram till henne och berättade om min kappa. Jag gav henne en kram. Sa tack och hej HOPP!

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , , | Leave a comment

En klassiker för källkritiken

P1330520

Att börja tro. Att vilja tro. Att börja ana att det har funnits, vaggas in i att det är möjligt och att det går och sedan inte vilja överge den sanning som boken övertygar om. Jag har utan att känna till berättelsen läst Jean Giono ”Mannen som planterade träd”. Jag väljer den för jag tycker om titeln. När jag läser blir jag övertygad om att det som äger rum verkligen har gjort det. ”Mannen som planterade träd” är en berättelse om en märklig människa författaren har mött. Mannen är noggrann och långsam. Han väljer ekollon noggrant för att plantera träd. Det fina med träd är att om man är äldre kan man aldrig se träden då de är stora och starka. Man planterar för andra. Det är därför en berättelse också om att tänka långsiktigt:

Han hade insett att hela trakten höll på att dö till följd av trädbrist och, tillade han, eftersom han inte hade något viktigare att göra hade han beslutat sig för att rätta till detta sakernas tillstånd.

Gioni, Jean, Mannen som planterade träd, 2015, s. 17

Om man planterar träd gör man det för andra. Det är en så långsam process för träd att växa till och på sikt förändras växtlighet, jordmån, vattentäkt och människors och djurs livsförutsättningar:

Men förvandlingen fortgick så långsamt att man vande sig vid den utan att förvånas.

Ibid, s. 23

Också Malin Lagerlöf skriver om långsiktigheten i ”Dagbok från ditt försvinnande” (2016):

… ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.

s. 103

Jag tror att det var Francoise Sagan som sa ”Jag tycker om folk som planterar alléer.”

Jag har alltid tyckt om den där osjälviska långsiktigheten. Jag blev därför så övertygad om att mannen som planterade träd verkligen hade funnits. Då berättelsen är 35 sidor lång är den möjlig att högläsa för elever. Den väcker en hel del frågor och funderingar kring hur vi lever idag, hur vi ser på långsiktighet och vårt samspel med naturen. Jag försökte att inte läsa berättelsen som om den var sann, utan påhittad, men var så övertygad att mannen nog ändå funnits. De här diskussionerna skulle vi kunna ha tillsammans med eleverna. De får lyssna till en modern klassiker och språket som kommer med den. En annan lektion, lite längre fram, skulle jag läsa efterordet, dvs, hur berättelsen kom till och vad den medfört för läsarna. Efterordet är på 8 sidor och är också lämplig att högläsa. Berättelsen skrev på uppdrag av Reader´s Digest där man önskade att författaren skrev en berättelse om en märklig människa och det rabalder som blev då man efter att ha forskat i saken funnit att mannen inte fanns utan var uppdiktad.  Och författaren själv tyckte det var komiskt att ge en författare uppdrag att skriva då en författare:

… att fråga en författare – vars yrke är att uppdikta historier – om den märkvärdigaste människa han någonsin träffat, utan att begripa att den människan måste bli ett barn av hans fantasi.

s. 42.

Hur som helst så reste läsare till de i boken angivna platserna för att se med egna ögon. Hela boken är en berättelse om källor, hänvisningar, platser, namn och hur vi själva gör dem sanna och verkliga. Vi vill tro på möjligheten att det hela är sant.

Posted in Källkritik och undervisning | Tagged , , , , , , | Leave a comment

In i de djupa ögonens tankar

Barnet såg på mig, så där nära som barn kan titta och sa

Bakom magen har man en rygg. 

Jag tittade gravallvarligt på den lille, kände hur det kluckade i magen av skratt. Alltså i den mage som var framför ryggen.

Posted in Relationer och vänskap, Till J | Leave a comment

Skogens nu

IMG_2540

 

 

 

Skogen.Jag går i den. Under fötterna knirr och knarr. Ovanför huvudet grenverk och himmel. Ljuden av fåglarna. Kvirrelikvirr. Jag ser på vägen framför mig. Jag får tänka på varje steg jag tar. Lösa uppkomna problem under vägens gång. Lyssna till ljuden. Tänka på fotsteget. Snubbla till och hämta balansen och återställa mig. Skogen är nu. Doften är nu. Allt är nu. Det slår mig att det helande inte ligger i själva skogen utan att skogen behöver min närvaro. Jag är i den. Rör mig framåt. Tänker här och nu på mina steg.

Inget då. Inget sen. Bara nu.

Posted in Skriver om ditt och datt | Tagged , | Leave a comment

Detaljerna genom barnets ögon

DSC_0316

Jag minns den lilla parveln som stod framför en gigantisk målning på ett museum. I hörnet av målningen fanns en liten fågel. Den kunde ha blivit bortglömd om inte barnet pekade in mot den och framkallade den för oss andra. Fågeln var i bakgrunden, i utkanten och i mörkret. Barnet pekade och vips så fanns fågeln. Barn ser detaljerna.

Ett annat litet barn upptäcker siffrorna åtta och fem. På Ikea läser treåringen alla hyllmetrar av siffror och bokstäver medan föräldrarna bökar och krånglar med något paket av det större slaget, baxar den över till varuvagnen så går treåringen och söker upp bokstäverna b, ö och o och siffrorna åtta och fem. I det stora hela finns det lilla.

På en gata hör jag ett barn säga till sin mamma:

– Det tutar på taket. Tut. Tut.

Mamman undrar vad barnet menar men ser inte det barnet ser. Barnet har sett något. För att se det barnet har sett måste man gå några steg tillbaka. Det gör mamman och barnet. Barnet pekar upp mot himlen. Huvudet nästan intill ryggen. Blicken rakt upp. Och då ser mamman också en liten trumpet på taket. Trumpeten är så liten, så liten. Mamman blir förvånad. Att du hittar det där små detaljerna, säger hon.

Barn hittar detaljer. Vi vill att de ska förstå och se helheten. Den har sin början i något litet. I det stora hela börjar det med någon detalj.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | 1 Comment

Mörkrädd

Mörkret. Rädslan. Så många som är rädda för mörkret. Barn och vuxna. Lampan tänd. Bekanta rösterna runtomkring, tryggheten i en radioröst, teveljudet eller ett avlägset samtal från rummet intill. När man blir lite större vill man bemästra rädslan och säger att man inte är rädd för någonting alls. Ungdomar kan säga så. Sen skriver de till Kamratposten och frågar om allt de är rädda för. Berättar, beskriver, frågar. Kamratposten är en vän dit man kan skicka iväg det man tror sig ensam om.

Böcker berättar om hur det kan vara att känna sig rädd. Ljuden. Vinden. Skuggorna utanför fönstret. Knarret i golvet och ingen är där. Kläder som syns levande. Krokodilen under sängen.

Jag hatade verkligen mörkret och natten. Jag fattade inte varför dom skulle behöva finnas. Varje gång solen sjönk bakom träden på kvällen så kändes det som om nåt sjönk inuti mig också.

Av Mats Strandberg, ur boken Monstret i natten, 2016  illustrationer av Sofia Falkenhem

Bokens titel berättar att det vi kommer att få möta är just det som händer under natten. En sådan berättelse kan läsas i dagsljus och i gemenskap med andra. Där vi tillsammans kan känna den där läskiga känslan. En elev i mitt klassrum läste något så spännande att han började gå och läsa. Han läste stående intill mig. Rörde jag mig åt något håll följde han med under det att han läste. När det läskiga var två sidor bort slog han sig ned och fortsatte att läsa vidare. Han hade ingen aning om att han ställt sig upp och gått intill mig. Då jag frågade om boken berättade han att det var så läskig men att han nu klarat av att läsa igenom det partiet. Flera elever ville läsa boken han läste.

Natten kan vara rosa också. Inte alls mörk, svart. Natten kan vara vänlig och berättelserna kan vagga in oss i sömnen genom den trygga rösten som tar oss in i det vi läser och låter oss fortsätta berättelsen under natten. Så är sagorna som ALMA-pristagaren Kitty Crowther ger oss att läsa:

I DEN DJUPA skogen, inte långt härifrån, bodde Nattvakten. Varje kväll, just innan månen steg upp, slog hon på sin gonggong.

ur Kitty Crowther Sagor om natten, första kapitlet, i översättning av Ulf Stark.

Natten illustreras i rosa. Det är något annat än det svarta. Och när mamman pussar godnatt är rummet, ljuset, himlen rosa. Mamman säger:

”Välj en stjärna som leder dej hela vägen fram till i morgon.”

Det är en liten uppgift att gå till sängs med. Att välja något att somna till. Sagan ger oss möjligheten.

 

Posted in Känslor, Litteratur och läsning, Textsamtal | Tagged , , , , | Leave a comment

Helgens bokinköp

Jag älskar att gå omkring bland böcker. Jag älskar att ha böcker omkring mig. I bokhandeln kan man på några sekunder bläddra sig in i nya världar och få lite nytt att tänka på. Det är bara att öppna en bok. På mitt köksbord ligger alltid en trave böcker och jag dukar gärna upp böcker när jag får besök. Inte för att man måste läsa men för att böckerna själv talar till oss. Man bläddrar lite här och där. Om läsaren fastnar är det inte för att jag säger att boken är bra utan för att boken och läsaren själv stämt träff, det blir en fortsättning som jag inte känner till. Några ord, någon mening och själva fortsättningen som sker någon annanstans.

Och jag köper också böcker:

  • Laurain; Presidentens hatt (den rekommenderades lågmält och eftersom samma boklåda tidigare rekommenderade en bok jag köpte, läste och älskade så innerligt att jag köpte fler och sände iväg som presenter) Hatt, kappa, skor – att klä sig i boktitlar. Böcker från topp till tå. Läs kappan. Läs kappan! 
  • Harari; Sapiens, en kort historik över mänskligheten (för att bokhandlaren och jag började prata om den och det fortsatta samtalet krävde att jag läste boken)
  • Giolito; Störst av allt (Baksidestexten ”Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof.”).
  • Nyman; Nerverna (för att omslaget visade en pappa som låg och läste och …)

Jag köpte också Graham Swift Mödrarnas söndag och läste den i ett svep till frukost. En långfrukost bestånds av fyra koppar kaffe och 154 sidor.

Posted in Litteratur och läsning | Leave a comment