Anne-Marie Körling

Det har blivit tok att tala om för elever vilka ord som är svåra och vilka som inte är det. Vi borde hellre tala om ord vi upptäcker, ord vi tycker om att säga och uttala, ord vi blir nyfikna på. Att vara den som bestämmer vilka ord som är ord är svåra och vilka som inte är det kan hamna fel i sina bedömningar. Elever som är präglade av ett sådant synsätt, dvs, det svåra och det lätta, kan också uppleva sig kunna göra ett val. Att välja bort det svåra eftersom risken är att om man ger sig i kast med det kan man också misslyckas. Många elever vill inte misslyckas. Koppla tanken till bedömningar och betyg så är den flykten från det mer utmanade en helt begriplig strategi.

Så här kan det se ut när jag klipper ut ord ur tidningarna. Här har jag fokuserat på långa ord. Om detta skriver jag i mina senaste böcker. Välkommen att läsa.

Man behöver inte heller förklara ord. Ord kan förklara sig på egen hand om de sätts i ett sammanhang. Ordet spilla är ett vardagligt ord och ett ord som de flesta av oss har erfarenhet av. Men att spilla tid är ett begrepp som inte går att se med blotta ögat utan handlar om att skynda och ta vara på tiden. Att säga att ordet spilla är ett lätt ord är därför bekymmersamt.

Jag läser i Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet – Alices äventyr i Sagolandet och blir glad över hur Alice funderar (jo men det är ju författaren som funderar över det Alice säger). Hon faller genom kaninhålet och funderar under resan till det främmande. Hon har just talat högt för sig själv om hur långt det är till jordens medelpunkt och fortsätter:

”Jaha”, fortsatte Alice, så långt tror jag att det är, men jag undrar just till vilken latitud eller longitud jag har kommit?” (Alice hade ingen aning om vad som menades med latitud, och inte vad som menades med longitud heller, men det var väldigt skojigt att röra sig med såna stiliga ord).

Vad jag vill lyfta är att det är roligt med ord. Det är spännande att upptäcka ord. Det kräver att tungan är rätt i mun när man uttalar orden och tänk så viktigt att kunna uppfatta dem med örat. Det är så många muskler som används när vi formulerar långa ord och ord med flera ljud. Ljudet som vi pyser ut på olika sätt genom munnen. Munnen som vi formar om beroende på vilket ljud vi ska producera. Och tungan som rör sig långt bak och struphuvudet som … Det är ett riktigt arbete och det kan vi gott berätta för eleverna när de får säga långa ord med flera stavelser. Det är att träna musklerna minsann.

Jag är uppväxt med en mamma som älskade ord. Det hörde ihop med att hon var latinare. Så sa hon själv. ”Jag är latinare. En latinare älskar ord. En latinare kan härleda.” Jag hade ingen aning om vad hon menade. Men latinare ville jag bli. Som liten sa jag att jag var latinare. I skolan trodde inte läraren mig. Men kompisarna ville också bli latinare.

Mamma lärde mig redan som mycket liten att uppskatta ord. Min mamma var inte den lekfullaste personen men en lek lekte hon gärna. Leken gick ut på att hon skulle säga ett ord och jag skulle utan betänketid säga det första ordet jag kom att tänka på. Det var en svår lek. Hon kunde säga ”blåbär” och jag svarade ”gott” för att sedan säga ”hallon, Dalarö, korv och mjölk”. Hur de här orden hörde ihop med blåbär kunde man förstå om man var där jag och mamma var. Vi plockade blåbär i skogarna runt Dalarö, åt korv till middag, blåbär och mjölk till efterrätt. Hallon åt jag sällan. Men det är ju också ett bär så därför kom det upp i flödet av ord. Min mammas lek triggade igång mitt ordförråd. I och för sig tror jag inte att hon behövde trigga igång det eftersom jag pratade mycket och gärna. Hon triggade nog igång min tankeverksamhet. Jag älskade leken. Det fina med orden var att de först verkade vara ihopplockade lite huller om buller men i samtalet om varför jag associerade som jag gjorde kom orden in i ett berättande sammanhang. Det var inte lösryckta. De hörde ihop. Hur de hörde ihop var något för det gemensamma mellan mig och mamma.

Nä, ord är nya, olika, lika och upptäckta. Jag har aldrig sällat mig till den där undervisningen där ord som beskrivas och förklaras som svåra. Svåra för vem? Vilka ord är lätta? Varför är de lätta? Om de inte uppfattas som lätta är den som frågar om ett ord som är lätt någon som har problem och som inte verkar hänga med?

I en klass, årskurs sex, hade jag tagit med mig 30 ord ur Dagens Nyheter. Eleverna var till en början ointresserade. De var mer rädda för att de skulle skriva av orden, att de behövde kunna dem och … ja, intresset var lamt, ja, minst sagt ringa, nästintill inget gensvar alls. Men jag fortsatte. När eleverna upptäckte att de inte fick några uppgifter eller att de avkrävdes kunskaper (som de faktiskt ännu inte kunde ha) blev de engagerade och började fråga och tänka. Mitt anslag handlade om att de skulle möta orden, inte kunna dem, uttala dem för att ha sagt dem och därmed få vara en del av språket i en morgontidning. Efter kanske tjugo lektionsstarter var eleverna med. De frågade och undrade. De försökte härleda och gissa. Jag lät dem tala, berätta, förklara och redovisa hur de tänkte. Deras språk blev rikare och mer berättande. Längre meningar sa de och de ville också revidera sina tankar efter att ha lyssnat på vad andra tänkt.

En gång var orden plånbok och ekipage bland de många orden. Om jag nu skulle ha sagt något om lätta och svåra ord skulle ordet plånbok vara lätt och ekipage svårt. Om jag hade sagt detta hade eleverna inte kunnat säga att ordet plånbok var okänt för dem (de har ju inga pengar, de har ju inget behov av en plånbok) men att ordet ekipage de hade de minsann ett hum om. Det ordet förekom i dataspel. Så det så!

Det fina med ord är att de inte tycker om att vara ensamma. Ord behöver ord för att det ska bli något. Ord kräver sällskap. Så jag brukar leka lite som min mamma lekte. När jag säger ”ord” vad tänker du på?

Hej Hopp kära du,

Anne-Marie Körling