Döstädningen

P1400664

Jag läser en utmärkt krönika av Lotta Ohlsson i dagens DN. Hon beskriver något jag aldrig har fått möta att mina anhöriga har gjort. Städat inför sin bortgång. Mamma hann aldrig städa. Hon drogs ner i Estonia och omkom där. På hennes köksbord låg tidningen framme och intill den hennes kaffekopp. Kvar i kaffekoppen det där kaffet hon inte druckit upp och som efter en dag lämnar sorgekanter efter avdunstningen. Hennes säng var bäddad. Hennes hem var hennes.

När vi klev in där var det som en möjlighet att för sista gången se henne. Hennes kaffekopp blev så levande och så betydelsefull att jag alltid tänker på den då jag tänker på hennes bortgång. Den där kaffekoppen. Den gjorde henne mer levande än något annat. Också tidningarna hon prenumerade på fortsatte att komma dagligen men nu med aktuella rubriker som hörde hemma med hennes plats i livet. Allt kretsade kring Estonia och de omkomna på Östersjön. I travar låg tidningarna eftersom vi inte ännu orkade säga att hon inte längre behövde dem och vi saknade för några dagar förmågan att ringa och säga att hon dött. Vi förstod det inte riktigt.

På hennes nattduksbord låg en trave böcker. En av dem var av Tomas Tranströmer. Österjöar. Och jag kom för alltid att en författare att läsa eftersom hon inte städat undan sina spår efter sig. I en bok föll ett kärleksbrev ut. Många år sedan lös skriften i brevet med sin hemlighet. En man hade skickat ett brev till min mor. Ett vackert brev om kvinnan hon var för honom. För oss var hon mamman. Inget sådant liv kunde vi förstå att hon levde.

Städa är en del av sorgearbetet. Att långsamt hålla i saker och ting som på något sätt besjälat den av den som inte längre lever. Det handlar inte så mycket om värde och pengar utan om att återigen knyta kontakt med människan. En sorgstädning.

Två små porslinsfåglar flyttade hem till vår bokhylla. Ingen av oss tyckte om dem. Inget värde hade de heller. Men de stod där och höll kvar en mamma och en mormor. Inte visste vi då att de skulle komma att betyda så mycket.

Men ett sätter jag högt. Inte ett spår av något skrivet där vi barn eller andra kom att hamna i mörker eller i otrygg fortsättning. Hon lämnade inte några spår efter sig som skulle göra att vårt liv skulle skadas eller ifrågasättas. Det är en slags städning man ska ge sina efterkommande. Relationen med föräldrar är ständigt pågående och föränderlig. När en förälder dör är den föräldern i fysisk form borta men inte där inne inom en. Jag hör ofta min mamma skratta och det är vad hon lämnade efter sig för mig. Hennes envisa röst om att man inte ska oroa sig för mycket och att det alltid finns något att skratta åt och med. Kanske att man också kan skratta lite åt sig själv.

 

 

Posted in Skriver om ditt och datt, Sorg | Tagged , , , | Leave a comment

Förskolan och högläsningen

Förskolan gör ett viktigt arbete med läsandet. Att varje bok omsluts av nyfikenhet och pedagogernas enträgna envishet och nyfikenhet på hur barnen tänker kring boken:

http://forskolan.se/om-konsten-att-lasa-hogt/

Posted in Högläsning | Leave a comment

Underhåll läsandet genom att låta eleverna läsa

Skärmavbild 2017-04-07 kl. 10.29.32

Detta skrev jag som läsambassadör 2015-2017. Den nuvarande läsambassadören är Johan Anderberg. Följ hans arbete på Instagram.

Ofta slår det mig hur jag måste läsa boken. För långa mellanrum mellan lässtunderna gör det svårare för mig att ta mig in i boken. Något måste erövras varje gång det har dröjt då jag läst. Om jag läser varje dag har jag inga problem att komma in i boken, det kräver inget arbete av mig, utan boken väntar öppen och tillgänglig och jag fortsätter att läsa som om jag inte haft ett avbrott alls.

Jag minns hur min son tyckte att skolan inte förstod sig på hur det är att läsa. Då var han en läsare i hemmet men inte i skolan. Han blev mest besviken och arg på hur böckerna användes som den sista utvägen då lektionen inte längre hade något att ge. De sista tio minuterna skulle man läsa i boken som man inte läst i på en vecka. Han frustade och sa att de tio minuterna måste man använda för att åter bekanta sig med boken och läsa in sig i atmosfären och berättelsen. Han var en ivrig läsfrämjare i hemmet och bad mig om och om igen att tala med lärare om elevernas behov av läskontinuitet och daglig läsning. Jag lovade honom det. Också för att boken inte hade så hög status bland tonåringarna och därför krävde boken att man skapade plats för den i schemat. Det var goda råd han gav mig. Ungefär så här skulle råden kunna sammanfattas:

  • avsatt tid för läsning varje dag
  • ge boken värde i klassrummet
  • använd inte boken som ersättning för något annat

När vi låter elever läsa måste de få läsa sådant de kan och vill läsa. Då tränar de sig i att läsa och det är viktigt. Den träningen kommer obemärkt för boken de vill läsa lockar med sitt innehåll. Skolans bibliotek och skolbibliotekarien värnar om skolans bokbestånd och vi kan därför vila i garantin att böckerna eleverna läser är noga utvalda och inköpta av en kunnig person. Därför behöver vi inte ifrågasätta vad barn och unga läser utan ge barn och ung möjlighet att läsa.

Under alla år jag varit lärare har jag avsatt gott om tid för läsning. Den bästa tiden har varit direkt på morgonen eller direkt efter lunch. Då rutinerna och vanorna är etablerade kommer eleverna in och läser. Kraften i att läsa ihop men var för sig skapar dessutom läskoncentration. Anpassning till vad och hur en elev läser måste vi också förstå och ge. Tiden för läsningen måste anpassas och det dagligen. Inte alla läser i en och en halv timme utan kan avsluta för att göra andra uppgifter, nästa dag läser de en timme, och det gäller alla. Inga möten med litteratur och sakprosa får kantas av ramar som gör läsningen till något tråkigt. Det ska vara roligt, viktigt och angeläget att läsa. Boken ropar till sig eleverna. Också jag läser under denna stund. Varje dag. För att min bok lockar och pockar. Men ofta lyssnar jag på eleverna var och en för att visa boken nyfikenhet och lyssna till hur eleverna läser och löser sin läsning. Eleverna fick också leta fram partier ur sina böcker och ur dem högläste jag i 90 sekunder. Varje bok som blev uppläst så fick en läskö för nästa bok att läsa.

För högstadiet kan lästiden variera så att den inte belastar enskild lärare och ämne. En rullande lästid kan vara lösningen.

Hej HOPP

Anne-Marie

 

 

Posted in 90 sekunders högläsning, Högläsning, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Synligt läsande, Undervisningen, Väck läshungern | Leave a comment

Elevens oro och högläsningen ro

P1150426Idag var livet lite si och så för eleven. Lite gråt. Lite nej. Lite si. Lite i enrum och utan att fråga så mycket om det som var si eller så högläste jag en bilderbok. Och alldeles snart kom de där lyssnande andetagen och det där lugnet. Ofta tänker jag att för mycket fokus på att ta reda på vad det är med eleverna också betyder att vi inte ger dem något. Att läsa en bok väcker en hel massa tankar, bilderna lockar till upptäckter och konstupplevelser vilket i sin tur betyder att eleven är i lärande. Språket finns i boken och gemenskapen skapar vi kring den.

Även om jag inte vill skriva något om tid så gör jag det. Det tar inte mer än några minuter att trollbinda med böcker. Jag läste högt i tio minuter. Effekten är större än vad vi kan ana. Men det är inte därför vi ska göra det. Vi ska läsa för att boken har så mycket att ge oss och att vara tillsammans är viktigare än någonsin. Jag vet av erfarenhet att högläsning bidrar till koncentration och gemenskap och att boken ger lite rymd då det känns lite motigt. Läsa för hälsa med andra ord.

Hej HOPP

Anne-Marie

Posted in Högläsning, Kommunikationen, Litteratur och läsning, Ordning och reda, Skolrättigheter, Undervisningen, Värdegrunden | Leave a comment

Undervisning: Eleverna arbetar med den bok jag läser

Jag har alltid min bok med mig till skolan. Den lägger jag på bänken där eleverna och jag arbetar ihop. På tåget till skolan läste jag Fredrik Backmans bok Och varje morgon blir vägen hem lite längre och längre.

Fredrik Backman Och varje morgon blir vägen hem l

 

 

 

 

 

 

 

Under vägen till arbetet läste jag och tyckte så mycket om det jag läste. Några stycken ville jag läsa högt för eleverna:

Farfar skrattar, Noah också. De ger alltid varandra onödiga presenter. I julas gav farfar Noah en plastpåse fylld med luft och Noah gav farfar en sandal. När farfar fyllde år gav Noah honom en chokladbit som han hade ätit upp. Det var farfars favorit.

Fredrik Backman (2017) Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Jag hann inte läsa den förrän en elev tog boken och läste titeln. Glädjen och förvåningen i elevens ögon då hon förstod att hon läst skrivstil och lyckats med det stor. Hon öppnade boken och frågade om hon fick arbeta lite med den.

Backman 2

Vi arbetar med böcker oavbrutet. Eleverna får välja en sida, fler sidor och studera någon mening som de tycker om, som de kan identifiera och så skriver de av den. Det är alltså inte någon märkvärdig undervisning att skriva av vad andra skrivit men eleverna skriver till sig ordförråd, grammatik och studerar hur man stavar. Dessutom får de välja helt själva och de tycker mycket om att arbeta på detta sätt.

Tärningarna har jag lagt till för att vi ska utmanas med matematiken och tiokamraterna. Man väljer antal tärningar (jag har fem) och så kastar man dem, räknar ihop summan och summan blir den sida man ska arbeta med. Jag vill lova att det är mycket matematik att arbeta med tärningar. Jag får också syn på vilka matematiska strategier eleverna har. Tärningar använder jag ofta i undervisningen.

Eleven kastade tärningen, räknade och slog upp den aktuella sidan. Där fann eleven en så lång mening och det gjorde henne lycklig. Den skulle hon skriva av. 42 ord räknade hon till. Jag saknar en bild men eleven skrev av fyra meningar ur boken Fredrik Backman skrivit. Samtliga ord rättstavade och alla skiljetecken på plats.

Fredrik Backman 1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag låter också eleverna skriva med bläckpennor då jag inte vill att de ska sudda. Jag har aldrig sudd annat än i arbetet som ska visas upp och fram. Jag behöver se hur eleverna ändrar i sina texter och jag vill följa deras upptäckter då de ändrar. Därför är ord överstrukna och det handlar om att eleven upptäckt något. De ord eleven inte ändrar berättar att så skriver eleven idag. Undervisningen kommer leda till att stavningen utvecklas.

Arbetsboken används både av eleven och mig. Ett uppslag består av eleven arbete på högra sidan och mina anteckningar på den vänstra. Sidorna dateras och därmed utvecklingen.

Undervisningens innehåll:

  • läsa (boken eleven valt att arbeta ur)
  • skriva (härma författarens meningar)
  • räkna (tärningarna)
  • identifiera (första och sista ordet i en mening)
  • högläsning av egen text
  • högläsning av läraren
  • lyssna till andras meningar ur andra böcker
  • korrigera texten och kontrollera den i förhållande till original
  • upptäcka berättelsen
  • samtala om det Fredrik Backman skrivit
  • läsa skrivstil (rubriken på boken)
  • upptäcka en författare (Fredrik Backman)

Arbetssättet är samma varje gång men innehållet olikt. Det gör att undervisningen inte behöver en massa instruktioner. Så brukar jag arbeta fram undervisning. Om att minska instruktionerna skriver jag om i Undervisningen mellan oss (Körling 2016). Undervisningen idag ägde rum i en årskurs två. Jag har undervisat så här från årskurs 1-9.

Hela inlägget kommer jag att skriva mer utförligt om i den bok jag börjat skriva. Om ni prövar detta är jag nyfiken på hur det blir där ni är och vilka frågor som uppstår hos er pedagoger.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Posted in Textsamtal, Undervisningen | Tagged , , , , | Leave a comment

Tankar från skolbesöken i Bangkok

P1410729

Jag kan inte glömma rektorns tal om skolan då vi besökte den. Det är små men viktiga detaljer som stannar kvar. Detta att rektorn hade elevernas arbeten och deras böcker att visa. En arbetsbok från varje årskurs. Hon delade ut dem för oss att titta i. Och med fyra årskurser ser man skillnaden och utvecklingen. Från korta texter till längre. Från spretig handstil till säkrare. Det är något med detta centrum. Att titta in mot verksamheten och lyfta fram det som sker. Jag blev väldigt berörd av elevernas lärande även om jag inte kunde förstå det som gick att läsa. Och rektorns riktning för det som ägde rum i klassrummet och att låta oss komma så nära elevernas.

Jag var inbjuden av Svenska Ambassaden i Bangkok och Nanmee books i uppdrag att tala, berätta och beskriva hur vi i Sverige arbetar med läsfrämjande. Talade till lärare och bibliotekarier inbjudna från hela Thailand.

Posted in Föreläsningar jag ger, Modellerna, Om jag vore rektor | Leave a comment

Den pedagogiska högläsningen

P1250164

Det vimlar av ord i böcker och texter. Ordförrådet som vi kan dela genom att läsa högt. Den pedagogiska högläsningen handlar om att ge det eleverna ännu inte kan läsa på egen hand. De lite längre texterna. De med fler ord. Andra ord. Inte genast behöver vi heller förstå allt. Berättelser har en förmåga att knyta an till lyssnaren/läsaren genom det som sker i dem. Vi kan också lita på att barn och unga frågar om det de vill veta, det vill säga om klimatet för elevernas spontana frågor uppmuntras och inkluderas i lärarens undervisning.
Både nu och då läser jag högt ur böcker eleverna ännu inte kan läsa. Ibland läser jag ur de böcker jag själv läser, då valda stycken som kan passa vilken lyssnare som helst, men jag har inga avsikter att eleverna genast ska prestera svar till givna frågor utan mer att de får lyssna till det boken berättar. Inte sällan har de böcker jag läst senare blivit böcker eleverna väljer att läsa på egen hand. Något i berättelserna har triggat dem att göra det samtidigt som boken är välbekant eftersom de har fått lyssna till den. Den pedagogiska högläsningen ligger därför i läsarens framtid, den horisont som kommer med böckerna.

Elever ska ges möjlighet att tänka. Tänka hör ihop med att fundera och grubbla, tvivla och ställa frågor, fantisera och ändra banor och intressen. Böcker bidrar till det. Då vi läser högt erbjuder vi något nytt att tänka kring med ett språk som författaren ger oss.

Då jag hade en årskurs fyra läste jag högt ur Kemiboken från högstadiet. Också sakprosa och kurslitteratur kan läsas för alla. Eleverna reagerade med att tänka, fundera och fånga upp ord de intresserade sig för. En elev frågade om hon fick läsa kemiboken. Hon läste hela och skrev ner frågor om det hon läste. Den där osynliga horisonten av vilka böcker som finns, vad det finns att läsa och vad som finns att bli intresserad av kommer av att flytta horisonten närmare eleverna. Därför läser jag dagligen högt för elever jag möter. Ur olika böcker. Ur böcker de själva inte läser. Ur böcker som kittlar här och nu.

Nyss bar jag med mig den bok jag läste. Den låg framme vid alla möten med eleverna. Och väckte deras nyfikenhet och frågor. Jag har många lappar i böckerna, gör anteckningar och just dessa sidor väcker elevernas nyfikenhet. Inte sällan frågar eleverna om de får läsa i böckerna jag läser. Och javisst! Naturligtvis! Ja!

Högläsningen kan vara utvalda stycken ur böcker men också hela berättelser. Jag gör både och. Varje lektion läser jag högt.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Elevens text (årskurs fyra) någon gång mellan åren 2002-2004 och tankarna sprang ur  Margareta Ekströms diktsamling ORD TILL JOHANNA, 1973

Posted in Biblioteken, Boken i undervisningen, Högläsning, Ordförrådet, Skolrättigheter, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen, Väck läshungern | Tagged , , | Leave a comment