Denna dikt så stark den är

Efter varje krig

måste någon städa upp.

En någorlunda ordning

uppstår inte av sig själv.

 

Någon måste skyffla undan

spillrorna från vägarna

så att vagnarna ska kunna

forsla undan liken.

 

Någon måste köra fast

i slammet och askan,

soffresårer,

glasskärvor

och blodiga trasor.

 

Någon måste dra fram en stock

och stötta upp väggen,

någon sätta glas i fönstret

och hänga dörren på gångjärnen.

 

Det gör sig inte på bild

och pågår i åratal.

Alla kameror har redan åkt

till ett annat krig.

 

Broar ska dit igen,

stationer restaureras.

Trådslitna blir ärmarna

av att kavlas upp.

 

Någon med en kvast i hand

pratar ännu om hur det var.

Någon lyssnar

och nickar med oavslitet  huvud.

Men alldeles i närheten

börjar såna hålla till

som snart ska tröttna på det hela.

 

Någon måste ännu ibland

under busken gräva fram

de rostiga argumenten

och bära bort dem till sophögen.

 

De som visste

vad det handlade om

måste lämna plats åt dem 

som vet lite.

Mindre än lite.

Lika med noll.

 

I gräset som nu täcker

orsaken och verkan,

måste väl någon ligga

med ett ax mellan tänderna

och titta upp i molnen.

 

Wislawa Szymborska; Nära ögat, 1996. Från polska av Anders Bodegård. Ur samlingen Den svenska högtidsboken, red Göran Palm, Marie Lundquist, Carl-Johan Kleberg, En bok för alla, 2000

This entry was posted in Litteratur och läsning and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.