Efter varje krig
måste någon städa upp.
En någorlunda ordning
uppstår inte av sig själv.
Någon måste skyffla undan
spillrorna från vägarna
så att vagnarna ska kunna
forsla undan liken.
Någon måste köra fast
i slammet och askan,
soffresårer,
glasskärvor
och blodiga trasor.
Någon måste dra fram en stock
och stötta upp väggen,
någon sätta glas i fönstret
och hänga dörren på gångjärnen.
Det gör sig inte på bild
och pågår i åratal.
Alla kameror har redan åkt
till ett annat krig.
Broar ska dit igen,
stationer restaureras.
Trådslitna blir ärmarna
av att kavlas upp.
Någon med en kvast i hand
pratar ännu om hur det var.
Någon lyssnar
och nickar med oavslitet huvud.
Men alldeles i närheten
börjar såna hålla till
som snart ska tröttna på det hela.
Någon måste ännu ibland
under busken gräva fram
de rostiga argumenten
och bära bort dem till sophögen.
De som visste
vad det handlade om
måste lämna plats åt dem
som vet lite.
Mindre än lite.
Lika med noll.
I gräset som nu täcker
orsaken och verkan,
måste väl någon ligga
med ett ax mellan tänderna
och titta upp i molnen.
Wislawa Szymborska; Nära ögat, 1996. Från polska av Anders Bodegård. Ur samlingen Den svenska högtidsboken, red Göran Palm, Marie Lundquist, Carl-Johan Kleberg, En bok för alla, 2000
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
