Det är många år sedan – men jag minns det än idag. I min klass fanns det två elever som aningslöst lagt ut bilder på sig själva. Bilderna var inte lämpliga och de togs mycket snart bort från nätet. Men innan de hade tagits bort hade de lyckats sprida sig. Redan på morgonen märkte jag av att klassen mumlade och pratade om något de inte ville att jag skulle höra. Jag fick ganska snart veta vad som hade hänt och att många i skolan redan sett. Jag bad då klassen att agera mer som klass och skydda de elever som det gällde.
Vi kom att hålla ihop. Alla visste vad som hade hänt och vad det rörde sig om. Varje gång någon närmade sig de två personerna på bilderna skulle vi i klassen också vara där och prata om något helt annat. Vi skulle inte gå till svars. Vi skulle inte diskutera bilderna. Vi skulle inte skapa bråk. Vi skulle skapa gemenskap. I matsalen prövades vi. Men vi lyckades hålla ihop och leva vår strategi. Vi var en klass. Och förblev en sådan.
Mycket snart avtog intresset för vad personerna gjort och vad de visat fram. Några veckor senare var det inga samtal, inga glåpord och inga fingrar som pekade ut eller som visade avsky och nedvärdering.
Ja, det var som sagt många år sedan men jag tror fortfarande på den strategin. Att i svåra lägen inte skapa mer utsatthet utan tvärtom skapa större gemenskap och hålla ihop.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
