Det är roligt att läsa gamla böcker som vill ge råd för en stackars förälder. Den kunskapstörstige föräldern kunde 1964 läsa:
”många småbarn råkar i en svår förlägenhet när de först lär sig att stå men ännu inte vet hur de skall kunna sätta sig ner igen. De stackars små liven blir stående tills de är utom sig av trötthet. Modern grips av medlidande med det stackars barnet, lossar det från kanten på lekhagen och sätter det ner.”
Hallå! Hallå! Jag var liten under den här tiden. Jag var ingen stackare. Jag var en rackare på att stå och hålla i mig. Jag ville inte alls att min ömma moder skulle ta mig ned till något slags sittande i något passivt tillstånd. Jag ville stå och så småningom fundera över hur jag kunde ta mig ut ur den där eländiga barnhagen där allt var så ofarligt och alla plastsakerna redan var avsmakade på och utanför stängslet fanns det något annat, för att inte tala om vad som syntes ifall man reste på sig och började sträcka sig efter bordsdukar där någon pappa hade lagt sina favoritgodisar. Jag undrar också varför pappan inte kände medlidande med barnet som hängde så där och inte kunde sätta sig. Varför ingrep inte pappan? Men, men… jag tog mig över alla hindren och försvann ut i verkligheten. Den var stor, lite besvärlig och full av äventyr.
Spock – spooky!